Fåglarna sjunger på dialekt

Hur har människan blivit så extraordinärt pratsam? En hypotes är att vår arts specifika språk har uppkommit och blomstrat genom sexuell selektion, alldeles som sången hos fåglarna.
Detta biologiska urval gynnar drag som ökar en individs attraktivitet för det andra könet. Det har alltså sin viktiga funktion vid partnerval. Och partnerval – det är händelser av största betydelse i alla honors liv. Inte i hanarnas? Nja, i djurriket är det mycket vanligare att honor väljer och hanar säljer än tvärtom. Därför är det merendels hanar som sjunger och honor som lyssnar. En hona gör en enorm satsning i varje fortplantningsomgång. Därför är det naturligtvis av största vikt för henne att införskaffa bästa möjliga gener att förena med sina egna och därmed maximera sannolikheten att få prima avkomlingar.
Traktens hanar gör vad de kan för att visa vem som besitter dessa ”bästa möjliga” gener. De använder olika signaler som är så ansträngande och kostsamma att de inte kan presteras i full skala av vem som helst. Därför kan de fungera som trovärdiga indikatorer på kvalitet. Sådana beteenden kallar beteendeekologerna för ornament.

Fågelsången är ett parad­exempel på ett beteendeornament. Idogt sjungande är inte bara energikrävande och tidsödande utan i vissa fall även farofyllt, för den som sjunger intensivt släpper ofta efter på vaksamheten mot rovfåglar. Endast resursrika individer i ypperlig kondition kan kosta på sig att sjunga timme ut och timme in.
Att sjunga tycks också vara mentalt krävande, åtminstone hos arter där sången är komplex och består av mängder av fraser, och detta så till den grad att de partier i fågelhjärnan som svarar för sångförmågan växer under de tider på året då sjungandet är som viktigast, det vill säga före och i början av häckningstiden, för att sedan krympa igen.
Också honornas sångcentrum ökar i volym vid samma tid, trots att de inte sjunger, vilket tyder på att det är ungefär lika krävande att bedöma som att producera musik. Detta gör att det blir ont om kapacitet för andra viktiga hjärnaktiviteter. Ett ornament kan således vara kostsamt på flera sätt.
Fågelsången är alltså fågelhanens kontaktannons. Dessutom är det hans sätt att markera revir. En framstående sångare har i allmänhet också ett resursrikt revir. Goda anlag och god ekonomi finns ofta hos samma individer.
Men inom många arter låter hanarna olika, låt vara att den individuella variationen är olika stor hos olika arter. Något som påverkar sångens variationsrikedom är i vilken grad den är genetiskt ”fixerad” respektive socialt inlärd.
Arv och miljö växelverkar i utformningen av den enskilda fågelns sång. Inga omvärldsfaktorer kan få en taltrast att sjunga som en koltrast eller vice versa, men å andra sidan låter en taltrast som vuxit upp i ljudisolerad miljö mycket annorlunda än en som vuxit upp i sin naturliga miljö och fått impulser från omgivningen.
Ju större roll den genetiska förprogrammeringen spelar, desto mindre blir den individuella variationen av lätet. Alla gökar låter lika, alla starar olika.

Inte bara alla fågelskådare känner lätt igen en lövsångare eller en bofink på sången, utan det gör också alla lövsångare och bofinkar. I vissa situationer blir sången särskilt viktig, som när två närstående arter häckar i samma område.
Ett svenskt exempel är svartvit flugsnappare och halsbandsflugsnappare. Båda arterna häckar i skogar och ängen på Öland. Där studerar docent Anna Qvarnström vid Uppsala universitet och hennes medarbetare relationerna mellan de två arterna. De har kunnat visa att de hanar som sjunger en sång som är mycket karakteristisk för arten löper mindre risk att hamna i lag med en hona av ”fel” art än de som blandar in inslag från den andra artens sång. Eftersom en kull hybrid­ungar ger sina föräldrar avsevärt färre barnbarn (om några) än en kull artrena ungar, är det en stor nackdel att slå sig ihop med en partner av den andra arten. Förmodligen pågår bland de öländska flugsnapparna en selektionsprocess varvid ”rensjungande” hanar gynnas och ”blandsjungande” missgynnas med det troliga resultatet att ”blandsångarna” successivt kommer att bli färre. Vi får se om några hundra år.
Visst är det intressant att det är ett delvis inlärt beteende som håller isär dessa två arter. Populationer kan således faktiskt klyvas och bli till två separata arter genom snabbt uppkomna kulturella skillnader, som till exempel olika sätt att sjunga. Kulturella förändringar kan vara mycket snabbare än genetiska. Följaktligen tycks artbildningen ibland kunna gå fortare än vad man brukar föreställa sig.
Men olika sångsätt behöver inte betyda att populationer klyvs och nya arter bildas. Hos många arter sjunger olika bestånd på mer eller mindre olika sätt utan att splittras – de har helt enkelt olika dialekter. Ett forskarlag vid Lunds universitet lett av professorerna Dennis Hasselqvist och Staffan Bensch studerar sedan många år trastsångaren – en i vårt land ganska sällsynt fågel som häckar i en del vassrika insjöar. De har funnit att de trastsångarhanar som är födda på platsen och sjunger den lokala dialekten i genomsnitt har större framgång hos honorna (vilket beror på att de oftare blir polygamister) än inflyttade hanar som sjunger på annat sätt. Vad honorna vinner på sin förkärlek för den lokala dialekten har hittills inte gått att klura ut, men forskning pågår.

Fåglar i tätort har ibland en annan dialekt än de i glesbygd. Stadens talgoxar sjunger i högre tonläge än skogens, och det tycks bero på att höga toner bättre tränger genom stadens trafikbrus. Allt talar för att detta är en förändring som bygger på härmning av någon eller några nyskapande talgoxar och att det verkligen rör sig om dialekter, alltså inte om genetiskt olika ”sångprogram”.
Dialekter uppkommer givetvis lättare i fågelbestånd där individerna inte är särskilt rörliga. Det finns exempel på att fågelbestånd, som koloniserat och blivit isolerade på en ö, snabbt utbildat en originell dialekt som markant skiljer sig från ursprungspopulationens.
Men även hos fågelarter som är väldiga resenärer kan dialekter uppkomma och bestå. Många av våra långresande flyttfåglar är oerhört trogna en bestämd ort och häckar vanligtvis nära sin födelseplats, vilket betyder att en viss lokal dialekt kan bestå trots allt resande.