Det hårda ordet blev hängande i luften
Livet som ung är fyllt av oberäkneliga tacklingar. Erik Andersson stålsatte sig på isen.
På något sätt hade jag fått reda på att det hette kuk. Om jag hade slagit upp det i en ordbok skulle jag inte ha förstått vad <starkt vard.> betydde, men intuitivt förstod jag att det inte var ett ord som man använde hur som helst. Troligen använde man det helst inte alls. Jag hade också snappat upp någonstans att det fanns något som hette stålkuk. Väldigt förbryllande. Ståltråd var en tråd av stål. Alltså var stålkuk … Ja, jag kom inte så mycket längre.
Sedan skulle vi på läger med hockeylaget. Mina känslor var blandade. Jag tyckte det var roligt att spela hockey, men jag kände inga andra i laget. De flesta kom från stan, och jag gick i en skola en bit utanför där det inte fanns några andra hockeyintresserade. Jag var målvakt och stod på så vis litet utanför laget. De andra blev arga om jag släppte in en puck, men å andra sidan blev de väldigt glada om jag lyckades göra någon räddning ibland. Man fick ta det onda med goda.
Det var inte så att jag var rädd för de andra. Jag kände dem inte bara. Det fanns inga översittartyper, men det fanns några som var litet oberäkneliga. Jag kunde inte räkna ut i förväg vad de skulle säga, och det var ofta svårt att svara också – de kunde säga saker som inte hade något samband med något annat.
– Vad är det för jävla mössa? kunde det komma.
Inte visste jag vad det var för jävla mössa. Var det något fel på den? Tänkte de börja bråka med mig?
Jag sade ingenting. Fast det blev inget bråk. Frågan om mössan blev liksom hängande.
Idén med det här lägret var att vi skulle bli bättre hockeyspelare och vinna våra matcher och våra serier. Några klagade över att det var för jobbigt, och man fick klaga. Men man måste göra övningarna. Ibland blev vi uppdelade två och två, och jag hamnade med tillsammans med en kille som hade lite halvlångt hår och sällan sade något och var lite sned i kroppen när han sprang. Det var okej.
Sedan i en paus kom en av de oberäkneliga killarna fram till mig, harklade sig och sade:
– Du har ingen suspensoar.
Nej, det hade jag inte. Men det visste han ju redan. Ändå väntade han sig något slags svar. Vad skulle jag säga? Det var ett känsligt område också. Jag ville helst inte uttala mig bestämt om något som befann sig där i mitten av kroppen.
– Varför har du ingen suspensoar? envisades han.
Varför! Ja, det hade ju varit bra med en suspensoar, särskilt med tanke på att jag var målvakt. Plötsligt dök det upp i huvudet på mig, det här med stålkuken. Jag ville gärna säga något som skulle täppa till truten på honom. Det här var kanske rätt tillfälle att använda ordet.
– Jag har stålkuk, sa jag.
Han såg helt häpen ut.
– Har du ståkuk? sa han.
Så flinade han och vände sig till de andra:
– Har ni hört! sa han. Erik säger att han inte behöver någon suspensoar för han har ståkuk!
Alla skrattade. Den allmänna meningen verkade vara att det var onödigt med suspensoar om man hade ståkuk.
Jag hade först tänkt invända och säga att han hade hört fel, jag hade ju sagt stålkuk. Men jag lät det bero. Det kändes som om jag hade klarat mig ur knipan.
Nästa morgon stod vi och hällde upp flingor och fil. Samma kille stod bakom mig. Han harklade sig och sade:
– Har du ståkuk nu också eller?
– Nej, sa jag.
– Så det är bara när du spelar?
– Ja.
– Okej, sa han och skrockade.
Det var det hela.
Ganska snart efter lägret slutade jag med hockeyn. Ett skäl kan ha varit att det var svårt att bli kompis med någon av de andra. Ett annat skäl kan naturligtvis vara att det var svårt för de andra att bli kompis med mig. De fick inget gratis.
Erik Andersson är översättare och författare.