Barnen får bära våra normer
Om det finns en egenskap i språket som skiner starkare än andra så är det dess förmåga att förmedla attityd. När hovet kungjorde kronprinsessans graviditet, var historikern Herman Lindqvist snabb att fastslå: "Det är ett kärleksbarn!" Det är ett intressant val av beteckning.
Enligt Svensk ordbok har ordet kärleksbarn funnits i svenskan åtminstone sedan 1843, för att beteckna ett "oplanerat (men älskat) barn ofta fött utanför äktenskapet". Nu stämmer ju inte allt detta in på ett kronprinsesspar som haft varenda Svensk damtidning-reporter efter sig vid alla alkoholförtärande och fodralklänningskodade tillställningar i fjorton månader. Graviditeten är med all sannolikhet planerad - för att inte säga paniskt eftersträvad - och förutsätts för folkets morals skull vara åstadkommen inom det äktenskap som ingicks förra sommaren under så mycket väsen. Men poängen: barnet är avlat i kärlek, inte något annat.
Vad "något annat" är säger mycket om vår kultur och dess värderingar - det är det jag menar att språket är så bra på att förmedla. Herman Lindqvist säger "kärleksbarn", och genast förstår man: det är sannerligen inte alla som har vett eller mod göra barn för kärleks skull. För om kärleksbarn vore något fullständigt normalt skulle det ju inte finnas ord för det.
Ordet kärleksbarn lånar styrka från kärlekens generellt höga värde i vår kultur, och när ordet används förstår vi att det positionerar sig mot något som inte uppfyller detta höga värde. Så här skriver Aftonbladet:
"Herman Lindqvist berättar att kung Carl XVI Gustaf och Silvia är det första kungaparet som gifte sig av kärlek. De kände varandra i fyra år innan de gifte sig. Victoria var den första prinsessan som föddes av kärlek, och det ser man ju på henne."
Hur man ser det på henne vet jag inte riktigt. Jag har försökt jämföra henne med de prinsessor som föddes senast före henne, det vill säga kungens storasystrar. Den enda skillnaden jag kan se är att alla de fyra prinsessor som föddes före kärlekens intåg har lockigt hår, men jag har alltid tänkt att det är en slump.
Nå, hur det nu är med påståendets riktighet så är det intressant, inte minst för att det förmedlar uppfattningen att det är av kärlek ett barn bör bli till. I dag finns en norm som säger att såväl giftermål som den aktivitet som det ibland blir barn av, är förehavanden som är direkt tragiska om de har annat än passionerad kärlek som grund (även om verkligheten så klart är betydligt mer komplicerad än normen). Nu framstår Victoria och Daniel som moderna, nytänkande och mänskliga likt ingen kunglighet förr. Ett kärleksbarn av ett kärleksbarn. Bättre blir det knappast innan monarkin faller.
Kärleksbarn är för övrigt ett intressant ord även i sin ordboksbetydelse. Om skillnaden mellan ett barn och ett kärleksbarn är att kärleksbarnet är
1. oplanerat,
2. avlat i kärlek och
3. avlat utanför äktenskapet,
så signalerar det att kärleksbarnets förälder behövde söka sig utanför äktenskapet för att hitta kärlek. Använt på detta sätt bär ordet med sig dessa två föreställningsvärldar.
För det första att folk har sexuella förbindelser på grund av kärlek, och för det andra att det ändå är naturligare att avla sina barn med en människa som man är gift med, men som man inte älskar (det är ju sådana barn som kärleksbarnet kontrasteras mot).
Andra beteckningar för barn med ogifta föräldrar bär med sig helt andra attityder. Hur vore det med en bastard, eller för den delen ett oäkta barn? Den som grottar ner sig i förklaringar av sådana ord kommer snabbt att hitta en helt ny föreställningsvärld. I 1734 års Sverige fanns det exempelvis underlag för att lagstadga mot så kallat lönskaläge, det vill säga sexuellt umgänge mellan personer som inte är gifta. (Ej att förväxla med hor, där personerna är gifta, men inte med varandra.) Av sådana förbindelser kunde det näppeligen bli några kärleksbarn, åtminstone inte i lagens ögon. År 1864, 21 år efter Svensk ordboks äldsta belägg på ordet kärleksbarn, försvann lagen mot lönskaläge.
Man ska nog inte tro att Herman Lindqvist använder ordet fel. Den nya betydelsen, barn till föräldrar som älskar varandra, speglar vårt samhälles syn på barnaavlande och kärlek. Det är ju i dag betydligt mindre intressant huruvida barnets föräldrar är gifta (åtminstone vad de icke-kungliga anbelangar), medan det är allt högre värdesatt att barnet växer upp i ett kärleksfullt hem. Och väl är väl det, även om verkligheten som sagt inte alltid överensstämmer med normen.
