Åsmunds brustna sten lyft ur leran

Johan Peringskiöld, fornforskare och riksantikvarie, undersökte runstenen vid Vedyxa strax öster om Uppsala år 1710. Han noterade då i sin anteckningsbok: ”Runstenen i Wedyxe gärde, är igenom sitt kullfallande midt i tw slagen, men des skrift och ritning aldeles behållen.”

Men bara sex år senare besöker Olof Celsius stenen. Och han slår fast att stenen inte alls har gått i två bitar, som Peringskiöld antecknat, utan ”är hel som han varit. Men ser uth som han vore sönder. Har aldrig stådt uprest”. Senare får Celsius medhåll av Richard Dybeck som skriver  i sin bok Sveriges run­urkunder att runstenen inte är brusten i två delar utan har, åtminstone sedan den försågs med ristning, legat ner.

Med tiden sjönk run­stenen allt djupare ner  i den uppländska leran, och mycket skräp och smuts samlades i vecket.

I slutet av 1980-talet skulle man därför höja den liggande stenen. När man började frilägga den upptäcktes emellertid att tidigare århundradens fornforskare haft fel. Stenen hade visst varit rest. Man hittade nämligen de så kallade skolningsstenarna, de stenar som från början stöttat och stagat den resta stenen. De låg kvar bakom stenen och hade skuffats bakåt när runstenen sakta välte i lerjorden.

Den märkliga stenen hade närmast formen av en stol med sits och ryggstöd. Ristningen förkunnar:

Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Åsmund Kåres son ristade.

Ristningen är alltså signerad av Åsmund, och den bär också flera drag som kännetecknar honom. Han skiljer inte orden åt, utan tecknar allt  i en enda lång följd. Och när ett ord råkar sluta på samma runtecken som nästa börjar, så ristar han bara runan en gång (hans själ blir hansjäl). Därmed sparar han möda och plats. Detta sätt att rista är inte alls unikt för Åsmund – det har använts av flera samtida runristare – men hos Åsmund är det extra frekvent.

Valet av sten är dock ovanligt. Frågan är om det var uppdragsgivaren Stenhild som valde stenen eller om det var Åsmund som såg möjlig­heten att skapa ett iögonenfallande minnesmärke över greklandsfararen Vidbjörn.

Här på Vedyxastenen har Åsmund skrivit sitt namn som ”Åsmund Kåres son”. Det var vanligt att han signerade sina stenar så. Ofta översätter man det med Åsmund Kåresson, alltså som om han hette Kåresson i efternamn. Men egentligen dröjer det flera hundra år innan efternamn togs i bruk i Sverige. Åsmund lade helt enkelt till sin fars namn för att skilja sig från andra Åsmund.