Alltför tydligt kan bli otrevligt

Ett lyckat meddelande balanserar perfekt mellan tydlighet och artighet. Det är en svår balansgång. Meddelandet blir tydligare ju färre tolkningar som är möjliga, men samtidigt är det ofta just tolkningsutrymmet som gör ett meddelande artigt.

Det gäller alltså att vara så tydlig som sammanhanget kräver, utan att trampa på  mottagarens tår.

Som mottagare vill jag hellre höra att missbruk beivras, än att jag kommer att drabbas av rättsliga påföljder om jag missbrukar nödstoppsknappen. Det hade jag nämligen inte tänkt göra.

Och satsens passiva form förhindrar den tolkningen.

En liknande strategi kan man se på många fakturor. Där står det inte Om du inte betalar så skickar vi fakturan till inkasso utan Vid utebliven betalning så skickas fakturan till inkasso. Det är just otydligheten, passiviteten, som ger meddelandet sin klädsamma artighet.

Olika språksituationer  kräver olika balans mellan  tydlighet och artighet.  Exemplen ovan antyder att man bör undvika alltför råbarkad tydlighet när man talar om potentiella situationer där mottagaren har gjort något dåligt och kommer att drabbas av negativa konsekvenser.

I andra situationer är tydligheten viktigare än artigheten. Ring brandkåren! är till exempel en mycket lämplig formulering om det brinner, trots att den egentligen inte är särskilt artig. Åter andra situationer kräver en mer försynt formulering: Det är inte så att du kan tänkas ha en telefon jag kan låna?

Något som ytterligare komplicerar balansgången är att såväl tydlighet som artighet är värden som kan variera mellan olika situationer. Ett meddelande som är artigt i ett sammanhang kan bli direkt otrevligt i ett annat. Detsamma gäller för tydlighet. Meddelandet missbruk beivras är alltså relativt funktionellt vid en nödstoppsknapp, men vad betyder det om det står vid ett skoställ? Det är ju inte bara själva formuleringen som styr hur tydligt eller artigt meddelandet är.

Risken finns alltid att ett alltför otydligt meddelande inte går fram. Hur ska man använda nödstoppsknappen för att det ska räknas som missbruk? Vad betyder det att missbruket beivras? Vem är det som beivrar, och vem blir drabbad av beivrandet? Vilken typ av användande är det som avsändaren försöker stävja?

Om mottagaren börjar ställa sig sådana frågor är meddelandet mindre lyckat. Störst risk är det kanske att den som inte förstår meddelandet vid en första anblick helt enkelt väljer att ignorera det.

Uppmaningen är en meddelandetyp som ofta blir en aning burdus. Ett sätt att mildra uppmaningen är att göra om den till ett beskrivande meddelande.

Alltså, i stället för att ge  mottagaren i uppdrag att utföra något får texten beskriva vad som ska hända: Om såsen skär sig tillsätts en äggula. Här undviker man att tala om mottagarens kulinariska klavertramp genom att i stället tala om korrigeringen av det som något som i praktiken sker automatiskt. Man gör det genom en passiv verbform: tillsätts.

Det är en gångbar strategi, så länge sammanhanget gör en tydlig skillnad mellan uppmaningar och upplysningar. För att meddelandet ska vara användbart är det viktigt att mottagaren kan se en sådan skillnad; det handlar ju om huruvida mottagaren ska göra något eller inte.

Ett vanligt råd till den som vill skriva enklare är att ersätta passiva verb med aktiva. Det är ofta ett användbart råd, som ger ett levande språk. Det medför också färre risker för missförstånd, eftersom skribenten själv måste ställa sig frågan om vem som gör vad i texten. Då slipper förhoppningsvis läsaren ställa sig sådana frågor.

Men de passiva verbformerna är inte något virus som en illmarig huligan planterat i syfte att sprida kaos och osämja i språket. De finns där för att vi behöver dem - inte minst i artighetssyfte.

När vi talar om handlingar och händelser kan vi använda grammatiken för att signalera ansvar. Genom att ge verbet en passiv form i stället för en aktiv blir resultatet ofta att vi ser en händelse i stället för en aktiv handling. Det bara händer, utan att någon gjort något.  "Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs." Tunnelbaneföraren slipper på så sätt ta ansvar för att du precis missade tåget.