Vägvisare till språk i främmande galaxer

Hittat på språk har människan gjort länge. I boken Liftarens parlör till galaxen går Yens Wahlgren tillbaka ända till år 425 f.Kr. och Aristofanes komedi Acharnerna. Där använder sig Aristofanes av ett språk som ska föreställa persiska, men som i själva verket är ett påhitt signerat honom själv. Språket fungerade främst som rekvisita – även om det var obegripligt för åskådarna gav det skådespelet en exotisk känsla.

På senare år har de konstruerade språken på allvar erövrat populärkulturen. Och de blir alltmer avancerad rekvisita. I Stjärnornas krig-filmerna nöjer sig skaparna med att uppfinna betydelselösa haranger som ska föreställa olika främmande språk. Men i tv-serien Game of thrones, i science fiction-äventyret Star trek och i filmatiseringarna av J.R.R. Tolkiens romaner har lingvister anlitats för att konstruera språk som ska kännas autentiska – med regler för uttal, grammatik, ordbildning, stavning och så vidare (se Språktidningen 7/15).

Yens Wahlgrens fokus är de konstruerade språk som talas i världar som bara existerar i fiktionen. Språk avsedda för jordiskt bruk – som esperanto och interlingua – nämns mest i förbigående. Samtidigt är det allt fler verkliga jordbor som bemödar sig om att lära sig klingonska (Star trek), dothraki (Game of thrones) och quenya (Sagan om ringen). Inte sällan används de på universitet för att illustrera just hur det går till att skapa ett språk.

Som vägvisare till ett fenomen som får fantasi och verklighet att smälta samman gör Yens Wahlgren ett fint jobb. Texten håller sig på en lagom nördig nivå även för den som aldrig sett någon av kioskvältarna.