Språk – från vård till politik

I och med att språktest för medborgarskap har seglat upp som en viktig valfråga har språkpolitiken hamnat i hetluften. Det gör den nya boken Språkpolitik högaktuell.

Författaren Olle Josephson är numera pensionerad professor i nordiska språk. Här ger han bakgrunden till mycket av det som har varit hans gärning: språkvården.

Som Svenska språknämndens sista chef var han med när denna halvstatliga nämnd omvandlades och blev till Språkrådet, som uppgick i myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Tanken var att språkfrågorna skulle få en större tyngd i samhället.

Samtidigt bereddes den språklag som Sverige fick 2009, i likhet med många andra länder där flera språk gör anspråk på livsrum. Finland har till exempel haft sin lag sedan 1922.

Boken utforskar den enspråksideologi som tidigare rådde i Sverige och den nödvändiga kantring som kan sägas ha skett, från språkvård till språkpolitik. Hur handskas vi i demokratisk anda med svenskan – som enligt lagen ska vara huvudspråk i Sverige – de fem nationellt erkända minoritetsspråken och alla de modersmål som nu talas i landet och som många numera förstår vikten av att vidmakthålla?

Språkpolitik är komplext, och måste ske på olika nivåer.

Olle Josephson är välkänd för Språktidningens läsare som mångårig krönikör, inte minst i ämnet stilistik. Han är själv en god stilist; det vet läsarna också sedan tidigare. Det gör boken, sin lakoniska titel till trots, både läs- och njutbar.

Boken är uppdelad i en teoretisk del om hur det svenska språksamhället har vuxit fram och hur situationen ser ut i dag, och en praktisk del om bland annat ord- och grammatikvård, ordböcker, skrivregelsamlingar och språkliga expertgrupper.

Författaren definierar målgruppen som ”alla med ansvar för svenska språkets utveckling”: läromedelsförfattare, svensklärare, medieansvariga, byråkrater, lokalpolitiker, riksdagsledamöter med flera.

Men jag tycker att man kan lägga till språkintresserade i största allmänhet.

Och vi är många.