Satir som kan sänka regeringar
En liten bok om satir av Orla Vigsø (Timbro)
Bild: TT
En morgon i mars 1976 ringde det i Bo Strömstedts telefon. Den som ville tala med Expressens kulturchef presenterade sig som ”före detta socialdemokrat”. Hennes namn var Astrid Lindgren.
Några dagar senare tryckte Expressen sagan Pomperipossa i Monismanien. Här skildrade Astrid Lindgren hur hon som egenföretagare skulle betala 102 procent i skatt på beloppet hon tjänat in. Först sötsurade hon över att hon straffades för att inte ha skatteplanerat: ”Vad då avdrag, undrade Pomperipossa. Avdrag är ju pengar som man har betalt ut. Man kan inte äta dom som salt sill.” Därefter konstaterade hon butterbittert att ett liv på bidrag skulle vara mer lönsamt: ”Och så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar. Och några böcker skrev hon aldrig mer.”
Samma dag samlades riksdagen för en ekonomisk debatt. ”Ja, berätta sagor kan fru Lindgren men räkna kan hon inte”, fotknölssågade finansminister Gunnar Sträng. Astrid Lindgren kontrade. Om det var någon som kunde berätta sagor var det Gunnar Sträng. Däremot var det si och så med hans förmåga att räkna.
Finansministern tvingades så småningom till reträtt. Skattesystemet var faktiskt konstruerat så att marginalskatten kunde leda till att någon skulle skatta mer än vad den tjänat in. Ordet pomperipossaeffekt letade sig in i ordböckerna i betydelsen ’det att någon påförs mer än 100% i (marginal)skatt på ett intjänat belopp’. Och Astrid Lindgrens retoriska knockout pekades ut som en viktig orsak till att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i valet 1976.
Kanske var det satiren som gjorde det nästintill omöjliga. Efter 40 år i regeringsställning fick Socialdemokraterna gå i opposition. Det här klassar Orla Vigsø, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, som ”den största seger en satiriker har uppnått i Sverige”.
I En liten bok om satir diskuterar han satirens utveckling från antikens Grekland till våra dagars memer, politikerparodierande och humorprogram i radio och tv. Han analyserar dessutom satirens roll i samhället utifrån ett språkligt perspektiv. Satiren är i sig aggressiv eftersom den är beroende av att någon utsätts för kritik. Den är också ett samspel mellan det som sägs, situationen, deltagarna och olika kunskapsramar. Det måste även finnas en tidigare händelse som publiken känner till som satiren kan skapa distans till. Därför kan satiren skapa gemenskap – åtminstone så länge som publiken instämmer i kritiken.
Trots att satiren tycks kunna bidra till att stjälpa regeringar är det enligt Orla Vigsø oklart varför den finns. Ändå verkar den behövas. En tänkbar roll är sanningssägaren, en annan tryckutjämnaren, en tredje terapin. Orla Vigsø beskriver den närmast som en retorisk spegling av samtiden: ”Satir pekar på att en annan värld är möjlig att föreställa sig – och att mycket av den värld som finns nu är skrattretande och löjlig.”
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
En morgon i mars 1976 ringde det i Bo Strömstedts telefon. Den som ville tala med Expressens kulturchef presenterade sig som ”före detta socialdemokrat”. Hennes namn var Astrid Lindgren.
Några dagar senare tryckte Expressen sagan Pomperipossa i Monismanien. Här skildrade Astrid Lindgren hur hon som egenföretagare skulle betala 102 procent i skatt på beloppet hon tjänat in. Först sötsurade hon över att hon straffades för att inte ha skatteplanerat: ”Vad då avdrag, undrade Pomperipossa. Avdrag är ju pengar som man har betalt ut. Man kan inte äta dom som salt sill.” Därefter konstaterade hon butterbittert att ett liv på bidrag skulle vara mer lönsamt: ”Och så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar. Och några böcker skrev hon aldrig mer.”
Samma dag samlades riksdagen för en ekonomisk debatt. ”Ja, berätta sagor kan fru Lindgren men räkna kan hon inte”, fotknölssågade finansminister Gunnar Sträng. Astrid Lindgren kontrade. Om det var någon som kunde berätta sagor var det Gunnar Sträng. Däremot var det si och så med hans förmåga att räkna.
Finansministern tvingades så småningom till reträtt. Skattesystemet var faktiskt konstruerat så att marginalskatten kunde leda till att någon skulle skatta mer än vad den tjänat in. Ordet pomperipossaeffekt letade sig in i ordböckerna i betydelsen ’det att någon påförs mer än 100% i (marginal)skatt på ett intjänat belopp’. Och Astrid Lindgrens retoriska knockout pekades ut som en viktig orsak till att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i valet 1976.
Kanske var det satiren som gjorde det nästintill omöjliga. Efter 40 år i regeringsställning fick Socialdemokraterna gå i opposition. Det här klassar Orla Vigsø, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, som ”den största seger en satiriker har uppnått i Sverige”.
I En liten bok om satir diskuterar han satirens utveckling från antikens Grekland till våra dagars memer, politikerparodierande och humorprogram i radio och tv. Han analyserar dessutom satirens roll i samhället utifrån ett språkligt perspektiv. Satiren är i sig aggressiv eftersom den är beroende av att någon utsätts för kritik. Den är också ett samspel mellan det som sägs, situationen, deltagarna och olika kunskapsramar. Det måste även finnas en tidigare händelse som publiken känner till som satiren kan skapa distans till. Därför kan satiren skapa gemenskap – åtminstone så länge som publiken instämmer i kritiken.
Trots att satiren tycks kunna bidra till att stjälpa regeringar är det enligt Orla Vigsø oklart varför den finns. Ändå verkar den behövas. En tänkbar roll är sanningssägaren, en annan tryckutjämnaren, en tredje terapin. Orla Vigsø beskriver den närmast som en retorisk spegling av samtiden: ”Satir pekar på att en annan värld är möjlig att föreställa sig – och att mycket av den värld som finns nu är skrattretande och löjlig.”
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
