Roande om läsaren som medskapare
Anders Svensson har läst Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer (Natur & kultur).
Bild: Istockphoto
Det har aldrig hänt någon gång i historien att två människor läst exakt samma bok. Delat läsupplevelser har förstås många – men deras läsningar av ett verk är aldrig identiska. Det konstaterar Kristoffer Leandoer i Det är läsaren som skriver boken. Här resonerar han om hur språket inte kan vara en exakt återgivning av världen. I stället är det läsaren som ständigt associerar, tolkar och fyller i luckor. ”Utan läsarens aktiva medverkan visar litteraturen ingenting alls”, fastslår han.
Kristoffer Leandoer fångar upp några av historiens märkligare läsare. Albaniens diktator Enver Hoxha hade över 30 000 volymer i sitt privatbibliotek. Där fanns bland annat ett jazzlexikon – en musikstil som var totalförbjuden i det som då var ett av världens mest slutna länder. I Josef Stalins Sovjetunionen censurerades böcker på löpande band. Men envåldshärskaren själv var en flitig läsare som också skröt om sin förmåga som redaktör. Med rödpennan i hand korrekturläste och redigerade han olika texter som staten prånglade ut – och skrev därmed både sin egen och kommunistpartiets historia. Och så är det journalisten och författaren Klara Johanson som bidrog till att utmejsla bilden av hur litteraturkritik i pressen skulle se ut och därmed också till att vägleda andra läsare. Samtidigt brottades hon med samtiden och behandlade emellanåt litteraturen som ett slags skydd mot vardagen utanför.
Kristoffer Leandoer påminner inte bara om hur alla som tar sig an en bok är ett slags medskapare. Han är också en underhållande ciceron i en resa kantad av litteraturer, läsare och läsningar.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Det har aldrig hänt någon gång i historien att två människor läst exakt samma bok. Delat läsupplevelser har förstås många – men deras läsningar av ett verk är aldrig identiska. Det konstaterar Kristoffer Leandoer i Det är läsaren som skriver boken. Här resonerar han om hur språket inte kan vara en exakt återgivning av världen. I stället är det läsaren som ständigt associerar, tolkar och fyller i luckor. ”Utan läsarens aktiva medverkan visar litteraturen ingenting alls”, fastslår han.
Kristoffer Leandoer fångar upp några av historiens märkligare läsare. Albaniens diktator Enver Hoxha hade över 30 000 volymer i sitt privatbibliotek. Där fanns bland annat ett jazzlexikon – en musikstil som var totalförbjuden i det som då var ett av världens mest slutna länder. I Josef Stalins Sovjetunionen censurerades böcker på löpande band. Men envåldshärskaren själv var en flitig läsare som också skröt om sin förmåga som redaktör. Med rödpennan i hand korrekturläste och redigerade han olika texter som staten prånglade ut – och skrev därmed både sin egen och kommunistpartiets historia. Och så är det journalisten och författaren Klara Johanson som bidrog till att utmejsla bilden av hur litteraturkritik i pressen skulle se ut och därmed också till att vägleda andra läsare. Samtidigt brottades hon med samtiden och behandlade emellanåt litteraturen som ett slags skydd mot vardagen utanför.
Kristoffer Leandoer påminner inte bara om hur alla som tar sig an en bok är ett slags medskapare. Han är också en underhållande ciceron i en resa kantad av litteraturer, läsare och läsningar.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
