På jakt efter namnens ursprung

När den isländske komikern Jón Gnarr blev erbjuden en gästprofessur på Rice university i Houston tog han chansen. Han gick till en amerikansk domstol och ändrade sitt namn. Gnarr – en kortform av Gunnar som han tidigare tagit som mellannamn – blev efternamn medan patronymikonet Kristinsson efter pappa Kristinn ströks helt. Det bytet skulle vara det sista steget i förvandlingen från Jón Gunnar Kristinsson till Jón Gnarr.

Men när han återvände till Island vägrade myndigheterna att godkänna ändringen. Jón Gnarr tog saken till domstol och vann. Därmed hade han lyckats runda den isländska namnlagen. Förutom att bära Gnarr som efternamn kunde han också använda det som släktnamn.

På Island har det sedan 1925 varit förbjudet att ta nya släktnamn. I stället för traditionella efternamn är det patronymikon och metronymikon – bildade till pappans eller mammans förnamn – som gäller. Hade Jón Gnarr i stället valt ett metronymikon hade det blivit Ágústuson efter mamma Ágústa.

Många islänningar avundas dom gamla släktnamnen som ofta har danskt eller norskt ursprung och som i regel bars av gräddan i samhället. Åtskilliga ironiserar också över att en av dom hårdaste motståndarna mot en reform som släpper namngivningen fri är språkprofessorn Guðrún Kvaran – som själv bär ett av dom eftertraktade släktnamnen som får gå i arv från generation till generation.

Det isländska namnskicket är bara en av många kunskapsluckor i Sverker Johanssons Hur var namnet? där han skildrar namngivning världen över. Faktafelen är bitvis besvärande och dom underliga slutsatserna duggar tätt. Självklart är det i det närmaste omöjligt att skaffa sig koll på namnbruk från alla världens hörn. Men efter egendomligheterna i vissa passager om nordiska länder läser jag dessvärre även resten med viss skepsis.

Sverker Johansson försöker reda ut namngivningens rötter och reser tillbaka genom historien till ögonblicket för talets födelse: ”Namnets ursprung kan inte ha kommit långt efter språkets ursprung. Våra förfäder har hetat i minst en halv miljon år.”

Under färden stannar han till vid Bibeln, sumeriska kilskrifter och egyptiska hieroglyfer. Han tar läsaren med till bland annat Filippinerna, Somalia och Spanien. Han botaniserar i material och tabeller från Wikipedia och SCB – men i analyserna blir det för mycket sifferspekulation och gissningslek även för en statistiknörd som undertecknad.

Sverker Johansson har skrivit en delvis läsvärd men spretig bok om en av språkets mest fascinerande aspekter. Tyvärr är både berättandet och faktagranskningen så där.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.