Lagom råd för att främja svenskan

På engelska känner jag mig – trots en väl utvecklad ­anglofili i tonåren och fyra terminer engelska på universitet – åtminstone 20 procent dummare än på svenska. På tyska och isländska blir jag kanske 30 procent mer korkad. För andra språk växer gapet mellan det jag vill uttrycka och det jag faktiskt kan uttrycka snart till avgrunder. Min gamla gymnasiespanska duger i dag tyvärr inte till mycket mer än att beställa en öl. I allt annat blir jag med råge överglänst av en genomsnittlig treåring med spanska som modersmål.
Den här känslan är inte unik. Inte minst inom universitetsvärlden finns en utbredd övertro på lärarnas kunskaper i engelska. Att kunna undervisa på ­engelska betraktas ofta som en självklar förmåga. Visst finns det många lärare som – möjligen med lite god vilja – kan anses behärska språket snudd på flytande. Men åtskilliga känner sig – ungefär på samma sätt som undertecknad – hämmade eftersom engelskan är god men inte tillräcklig i alla situationer. Därför blir också undervisningen snäppet sämre.
”Jag har ibland känt att jag skriver på barnspråk när jag försöker formulera en tanke på engelska”, ­berättar en universitetslärare för Ola Håkansson och Peter Svensson. ”För att kunna förstå någonting på djupet behöver jag översatta och läsa på svenska”, säger en annan.
På engelska förstår jag ungefär är en debattbok som tar avstamp i forskning och intervjuer. Författarna talar om en ”överimplementering av anglifiering” som drivits på av Bolognaprocessens krav på standardisering av utbildning. Kanske är det svensk duktighet och lydighet som i vissa ­sammanhang i praktiken förpassat svenska språkets brukbarhet till undervisningshistoriens skräphög.

Ola Håkansson och Peter Svensson är inga kategoriska motståndare till internationalisering eller ­engelskans närvaro inom högre utbildning och forskning. I stället förordar dom ­parallellspråkighet och en process som styrs av medvetna beslut i stället för nitisk överimplementering: ”Varje gång en engelsk kursbok används på de grundläggande nivåerna så ska valet vara genomtänkt.”
Engelskan får helt enkelt inte bli den slentrianmässiga utgångspunkten inom universitetsvärlden. För många blir för korkade. För många blir för miss­gynnade. Och för många landvinningar för engelskan hotar svenskans framtid inom hela det akademiska fältet. Dessutom är – skriver författarna – verklig och total tvåspråkighet i dag en utopi i ­Sverige. Även om en sådan process skulle inledas i morgon skulle det dröja flera generationer innan den genomsnittliga svenskens engelska var på samma nivå som svenskan.
Ola Håkansson och Peter Svensson har en rad lagom förslag för att främja svenskan utan att avvisa engelskan. ­Förhoppningsvis är lagomheten så svensk att någon faktiskt lyssnar.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.