Vitsen med ordvitsen
Ordvitsen är ett svar som är två svar. Men för Rachel Mohlin är det också ordvård och ordkunskap i sin renaste form.
Ordvitsen.
Man har ju hört dom, ofta. Ja, för de kommer ju sällan i singularis utan väller ofta fram i HORDER.
Under långa sega bilfärder genom ett Sommarsverige som snålar med just sommaren men frikostigt bjuder på trögflytande bilköer så har det genom åren och generationerna vitsats och kvissats, i alla fall i mitt liv, kanske även att någon som läser är bekant med detta fenomen, visst då?
Det börjar med en klurig fråga.
Alla vet att det finns ett RÄTT svar som också är hyfsat roligt. Och man prövar sig fram. Och alla försök är fel.
Nej, säger frågeställaren.
Fler förslag.
Nehej, inte alls rätt svar, säger frågeställaren segervisst.
Och så skriker alla, nästan i desperation.
”MEN SÄG DÅ!”
Och så kommer svaret, levererat med en förnumstig klurighet.
Och alla andra röst-spräcks-skriker ”amähhhh-åååååh” för svaret är så DUMT, kan man tycka.
Ett av mina första möten med ordvitsen var svaret på frågan vilket som är det aaaabsolut största djuret.
Vet ni det?
Jo, förstår ni, det är … enorm.
Alltså EN ORM.
Som ju också är ordet ENORM.
Jaja, jag veeeet att ni fattar men jag måste ändå plocka isär detta för att ge er hela bilden. Det är ett svar som är två svar. Svaret på frågan men också en motivering.
Jag skulle vilja säga att just ordvitsandet inte bara är vitsande och lek utan också ordvård och ordkunskap i sin renaste form.
Det är ord som letar sig fram i andra ord.
Ord som finns gömda bakom betoningar, dolda i rytmen; det är en ny värld som kan öppna sig, om vi bara tar oss den lilla tiden och också ger den lilla kärleken, till just ordvitsandet.
För just ordvitsandet har kanske inte det bästa av rykten?
”INGA ORDVITSAR” har jag ofta hört i skämtsammanhang som är omgärdade av produktionsbeslut och faktureringsmöjligheter.
Jag har tyst protesterat och faktiskt lika tyst också älskat att leta bland orden, bland bokstäverna och hitta något dolt, låta en annan betydelse och ett annat ord flyta upp till ytan.
”Namnets hemliga hemlighet har visst en vits för själva historien”
Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet (Brösten? Aj!) men om vi frigör just själva ordvitseriet från det generella vitsuppdraget så kan det i stället kallas för en ordskattjakt. Och vem är inte intresserad av att göra fynd i form av skatter?
Fynden/skatterna behöver ju inte ens locka till skratt!
De kan bara träda fram i all sin ordnyhet och få oss att ännu mer vilja leta och utforska.
I min debutroman som kanske, jag säger bara KANSKE, bygger på delvis på upplevda upplevelser, som kanske är mina, jag säger bara kanske, det behöver inte alls vara så, det kanske inte ens är så, i alla fall så ryms det en hemlighet i namnet på en plats. Jag säger inte mer än så. Absolut inte mer än så, jag har integritet!
Okej, jag säger lite till, nämligen att bokens titel DUNGEN rymmer något mer som man får veta … om man läser hela boken.
Okej, lite till då, det är inte någon särskild skrattvits med i sammanhanget men namnets hemliga hemlighet har visst en vits för själva historien.
Om jag säger så.
Jag tog nämligen chansen att i boken peka på att det vi tror är tramsigt ordvitseri också kan vara en urgammal ännu inte upptäckt kod och hemlighet som man knäcker om man just är lagd åt ordskattleteriet.
Och jag vill verkligen passa på att entusiasmera alla att leta bland orden och hitta det som gömts och det som ännu inte syns eller hörs och se allt möjligt plötsligt träda fram. Ni kommer märka att det ni trodde var ett slappt ordvitsande i själva verket är som att upptäcka ett chiffer! Varsågoda för tipset.
Och när vi nu är ense om att det inte är ett dugg tramsigt att ordvitsa utan att det är ordskattjakt:
Får jag fråga er om ni möjligen vet vilket barrträd som är det roligaste i skogen?
DET ÄR ORDVITS-EN.
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
Ordvitsen.
Man har ju hört dom, ofta. Ja, för de kommer ju sällan i singularis utan väller ofta fram i HORDER.
Under långa sega bilfärder genom ett Sommarsverige som snålar med just sommaren men frikostigt bjuder på trögflytande bilköer så har det genom åren och generationerna vitsats och kvissats, i alla fall i mitt liv, kanske även att någon som läser är bekant med detta fenomen, visst då?
Det börjar med en klurig fråga.
Alla vet att det finns ett RÄTT svar som också är hyfsat roligt. Och man prövar sig fram. Och alla försök är fel.
Nej, säger frågeställaren.
Fler förslag.
Nehej, inte alls rätt svar, säger frågeställaren segervisst.
Och så skriker alla, nästan i desperation.
”MEN SÄG DÅ!”
Och så kommer svaret, levererat med en förnumstig klurighet.
Och alla andra röst-spräcks-skriker ”amähhhh-åååååh” för svaret är så DUMT, kan man tycka.
Ett av mina första möten med ordvitsen var svaret på frågan vilket som är det aaaabsolut största djuret.
Vet ni det?
Jo, förstår ni, det är … enorm.
Alltså EN ORM.
Som ju också är ordet ENORM.
Jaja, jag veeeet att ni fattar men jag måste ändå plocka isär detta för att ge er hela bilden. Det är ett svar som är två svar. Svaret på frågan men också en motivering.
Jag skulle vilja säga att just ordvitsandet inte bara är vitsande och lek utan också ordvård och ordkunskap i sin renaste form.
Det är ord som letar sig fram i andra ord.
Ord som finns gömda bakom betoningar, dolda i rytmen; det är en ny värld som kan öppna sig, om vi bara tar oss den lilla tiden och också ger den lilla kärleken, till just ordvitsandet.
För just ordvitsandet har kanske inte det bästa av rykten?
”INGA ORDVITSAR” har jag ofta hört i skämtsammanhang som är omgärdade av produktionsbeslut och faktureringsmöjligheter.
Jag har tyst protesterat och faktiskt lika tyst också älskat att leta bland orden, bland bokstäverna och hitta något dolt, låta en annan betydelse och ett annat ord flyta upp till ytan.
”Namnets hemliga hemlighet har visst en vits för själva historien”
Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet (Brösten? Aj!) men om vi frigör just själva ordvitseriet från det generella vitsuppdraget så kan det i stället kallas för en ordskattjakt. Och vem är inte intresserad av att göra fynd i form av skatter?
Fynden/skatterna behöver ju inte ens locka till skratt!
De kan bara träda fram i all sin ordnyhet och få oss att ännu mer vilja leta och utforska.
I min debutroman som kanske, jag säger bara KANSKE, bygger på delvis på upplevda upplevelser, som kanske är mina, jag säger bara kanske, det behöver inte alls vara så, det kanske inte ens är så, i alla fall så ryms det en hemlighet i namnet på en plats. Jag säger inte mer än så. Absolut inte mer än så, jag har integritet!
Okej, jag säger lite till, nämligen att bokens titel DUNGEN rymmer något mer som man får veta … om man läser hela boken.
Okej, lite till då, det är inte någon särskild skrattvits med i sammanhanget men namnets hemliga hemlighet har visst en vits för själva historien.
Om jag säger så.
Jag tog nämligen chansen att i boken peka på att det vi tror är tramsigt ordvitseri också kan vara en urgammal ännu inte upptäckt kod och hemlighet som man knäcker om man just är lagd åt ordskattleteriet.
Och jag vill verkligen passa på att entusiasmera alla att leta bland orden och hitta det som gömts och det som ännu inte syns eller hörs och se allt möjligt plötsligt träda fram. Ni kommer märka att det ni trodde var ett slappt ordvitsande i själva verket är som att upptäcka ett chiffer! Varsågoda för tipset.
Och när vi nu är ense om att det inte är ett dugg tramsigt att ordvitsa utan att det är ordskattjakt:
Får jag fråga er om ni möjligen vet vilket barrträd som är det roligaste i skogen?
DET ÄR ORDVITS-EN.
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
