Vi finner varandra i bubblor av språk

På 1980-talet var jag och systrarna stamgäster på en spansk krog. En kväll när vi skulle sätta oss vid vårt bord tittade en av mina systrar närsynt på reservationslappen och utbrast: "Meh, det här bordet är upptaget. Det står ju Lasse Hermansson här!" Vid en närmare granskning visade det sig att det stod Las hermanas. Systrarna. Sedan dess brukar vi använda oss av det namnet, Lasse Hermansson, när vi talar om varandra.

Nåja. Det var länge sedan. Och kanske är det inte en så rolig historia. För er. Fast det  är ju just det. Det är ett internskämt.

Som i alla långa relationer  har min familj bott in sig i ett privat språkligt universum. Där föder vi upp frigående vitsar och odlar våra egna visdomsord. En genant situation kan sammanfattas i en viftande handflata, en vanlig måndagsblues beskrivs som "det haver varit gråt och tandagnisslan", och när mamma förfasar sig över vår totala brist på bildning behöver vi bara ropa levertran! för att få henne att förlåta oss igen.

Vissa familjeuttryck är alldeles färska och vingliga, andra så gamla att ursprungshistorierna har fallit i glömska. De är inte menade att vara exkluderande, det är kärlekens språk bara: vårt hemliga modersmål som vi talar i munnen på varandra och ibland över huvudet på andra. Det är det som svetsar oss samman, som vittnar om att vi levt ett långt liv tillsammans.

Alla bra relationer - både de långvariga och de tillfälliga - delar pratbubblor. En konversation med en främling kan gå från avvaktande till innerlig på bara några sekunder om man hittar det där nyckelordet, den gemensamma nämnaren: Sherlock Holmes, tuggummit Riff, Morrisseycitat och Monty Python-sketcher. De som säger så mycket mer än vad man tror, inte bara om vår ålder utan också om vårt temperament och våra känslor, och aldrig blir man väl så glad som när någon vet att svaret på livet och universum och alltihop är 42.

Det börjar tidigt, det hemliga språket. Jag och bästisen skrek: "gas!" och skrattade sedan så mycket att vi trillade omkull, medan våra föräldrar himlade med ögonen och undrade vad vi höll på med. Vi hittade på lösenord till klubben och öknamn på klasskompisarna och kodord för hemligheterna - hemlisarna - de där som är dödsfarliga och livsviktiga för alla sjuåriga flickor som sitter så nära varandra på lektionerna att håret blir elektriskt. Kanske var världen stor och obegriplig och - i vissa fall, när det fanns Stora Barn i närheten - till och med farlig, men  vi tämjde den med språket.  Vi kartlade den bit för bit, känsla för känsla, ord för ord, tills vi meningsbyggt den till en alldeles egen plats.

Och när vi växte upp till kalviga små pubbeungar spann vi kokonger av språk runt vår gemenskap - vi lindade silkestrådar av brittisk humor och gotiskt allvar runt oss själva och varandra. Där kunde vi gömma oss från vuxenvärlden och särskilja oss från De Andra, de som inte delade vår musiksmak eller vår längtan, och där kunde vi i lugn och ro konstruera våra alldeles pinfärska personligheter, de som vi trodde skulle passa i Det Riktiga Livet, det där viktiga och stora som vi var säkra på skulle börja alldeles snart.

Sedan när vi var nyförälskade ville vi skapa om hela världen tillsammans, uppfinna språket på nytt så att det blev bara vårt. Vi band oss tätt tätt tätt till varandra med löften och smeknamn och förtroenden, kanske inget nytt för mänskligheten, men alldeles färskt för tvåsamheten. Och vi skyndade oss att uppfinna våra egna minnen. Kommer-du-ihåg:et som det finaste kärleksbeviset. För att försäkra oss om en framtid, förankra oss i en evighet, konstruerade vi snabbt en dåtid tillsammans. Vi massproducerade gemensamma minnen, från förra veckan, från i går, alldeles nyss. "Minns du?" sade vi till varandra, tills någon av oss plötsligt ville vidga sina vyer, upptäcka andra kontinenter.

Så växer vi in och ut ur våra språk, in och ut ur varandra.

Och visst är språket en dräkt. En språkdräkt. Ibland som en trång uniform där våra grader är tydligt markerade, ibland en förklädnad som gör att vi kan smyga runt obemärkta i främmande sällskap. Ibland är den kliig och illasittande som när man ska fylla i försäkringsblanketter eller säga "fett coolt" till sina barn.

Men i bästa fall är språkdräkten en lekdräkt. Bekväm och smutstålig, rymlig och rolig och utrustad med massor av fickor där alla upphittade bra-att-ha-saker får plats. Sådant som för ett otränat öga ser ut som skräp - pinnar och kottar och stenar - men som varje barn vet är skatter  i vardande.