Varierat men vardagligt
Här är stilen som kännetecknar den svenska kriminalromanen.
Hur ser det svenska skönlitterära språket ut i dag? Olika, är det självklara svaret. Frågan är omöjlig. Men den kan ställas mer avgränsat. Dominerande skönlitteratur i dag, sett till läsarsiffror, är kriminalromanen. Det språk vi möter där kunde betraktas som ”normalt” litteraturspråk. Hur är det?
Också olika, så klart. Jag försöker ändå med ett stickprov med tre relativt nya kriminalromaner, inte alltför stilistiskt särpräglade: Lisa Marklunds Polcirkeln (2021), Anders Roslunds Jamåhonleva (2019) och Anders de la Mottes och Måns Nilssons Morden på Österlen (2021).
Det är tämligen klent underlag, men får ligga till grund för ett recept för normalsvensk kriminalromansprosa:
Komponera hur du vill, förutom att brottsfallet får sin lösning mot slutet! Det hör till genren att det finns ett länge sedan förflutet som förklarar händelser i närtid. Dom dubbla tidsplanen kan hanteras olika: två parallella berättelser som saxas, insprängda tillbakablickande partier eller bakgrundsupplysningar som skjuts in efter hand i relation och dialog.
Berätta i tredje person, och var återhållsamt allvetande! Jagform kan användas i kortare avsnitt, men framställning i tredje person är helt dominerande. Berättaren är i grunden allvetande, men försiktig med att skriva vad som rör sig i skallen på bipersoner, eftersom vi möter dom i huvudpersonernas perspektiv.
Blanda dom tre klassiska framställningsformerna relation, direkt anföring och så kallad dold anföring! Det senare innebär att romanpersonens tal eller tanke återges med vad som kunde vara hens egna ord, men tempus är dåtid och det står hon eller han, inte jag: ”Alltså för helvete, det allra första hon skulle [inte jag ska] köpa för sin [inte min] första riktiga löning var [inte är] verkligen ett par kontaktlinser. Glasögon skulle hon [inte ska jag] aldrig sätta på sig [inte mig], hellre dog hon [inte dör jag].”
Var generös med direkt anföring! Låt den omfatta ungefär 40 procent av texten, relationen kanske 45 procent och dold anföring 15. Mycket av den handlingsdrivande informationen måste därmed in i dialogen. Kraven på realistiskt talspråk i dialogen blir därför måttliga. Visst, repliker som ”Vaddå hur?” eller ”Jomen, vafan du vet, man är ju van” ska förekomma, liksom replikstartare som ”Okej”, eller ”Ja du”. Annars blir det stelt och overkligt. Men det får inte bli för mycket. Talspråksimiterande replikavslutare som ”förstås”, ”va” och ”liksom” kan undvaras. Ju mer dramatiskt replikskifte, desto färre talspråksmarkörer. Och ibland måste replikerna bli onaturligt långa för informationens skull.
Blanda långa och korta meningar, men se till att den genomsnittliga meningslängden är rätt liten, cirka tio ord i dialogen och femton i relationen.
Skriv så att ungefär hälften av alla meningar i relationen är vanliga fullständiga påståendesatser, i dialogen en dryg tredjedel. Sådana meningar hittar vi i alla former av skriftspråk. Att dialogen dessutom har gott om frågemeningar och interjektionsmeningar (”Ja.”) är självklart. Mer utmärkande är att ge plats i relationen för två sorters meningar som kännetecknar ett vardagsberättande som löper snabbt fram.
Den ena är satsradningen. Två huvudsatser följer på varandra utan bindeord, och den andra satsen uttrycker ett tillägg till eller en fortsättning på innehållet i den första: ”Brödernas mormor bodde i Moskosel, de sov ofta över där.”
Den andra är verbmeningen. Den saknar subjekt som är givet av föregående mening: ”Insåg vikten av att diversifiera sig, sprida riskerna och knyta till sig rätt människor.”
I båda framställningsformerna används också gärna verblösa meningar med substantiviskt huvudord. Dom är ofta korta: ”Trettio grader.” Men det finns också längre varianter där substantivet byggts ut med bestämningar, ibland till och med en bisats så att ett verb ändå smyger sig in: ”Några minuter för sig själv innan lägenheten skulle fyllas av röster och energi.”
Ordvalet ska vara varierat men vardagligt. Visst kan någon romanperson karaktäriseras av fina och krångliga ord i sina repliker. Och visst är det bra med en del fackuttryck, till exempel benämningar på vapen, konstiga mediciner eller polistermer. Men i beskrivningar och löpande berättelse håller man sig till det någorlunda välbekanta. ”Det luktade konstigt i trapphuset, något rengöringsmedel och matos.” Trapphuset, rengöringsmedel och matos är relativt exakta benämningar, men dom har inget obekant eller svårbegripligt över sig.
Observera nu att detta recept ingenting säger om vad som gör en kriminalroman bra eller dålig. Det är inte heller min avsikt. Jag vill bara visa det vi alla känner igen: 2020-talets normala svenska litteraturspråk.
