Tidlöst H med unikt signum

Den som tror att Alf Henrikson hör till gruppen glömda gubbar tar fel. Han gick visserligen ur tiden 1995, nästan 90 år gammal, men han har fortfarande en stor och hängiven läsekrets. Praktiskt taget dagligen kan man i tidningarnas dödsannonser möta den vers som han skrev vid kollegan Jolos (Jan Olof Olssons) plötsliga bortgång 1974:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henrikson var tidningsman, historiker, prosaförfattare, dramatiker, schlagerskrivare, översättare och dagsversskribent med signaturen H.

Vad är det då som gör honom så tilltalande att läsa? Det han skriver om har ju många andra också skrivit om: svensk historia, antikens historier, nordisk mytologi, tidens gång, samhällets förändring, årstidernas växlingar.

Allt ligger i författarens syn på tingen. Och i hur han klär den i ord. Hos Alf Henrikson löper språket lätt och obekymrat, hur mycken lärdom han än serverar. ”Jag är journalist och jag skriver som en journalist”, har han sagt. ”Konkreta substantiv ihop med finita verb.”

Men det räcker naturligtvis inte för att skapa en egen språklig profil. Vad som väcker läsarens förtjusning är inte minst den lätta vanvördighet som är ett ständigt inslag i hans framställning. Om martyren Juliana, som oskadd klarat sig igenom den ruskigaste tortyr: ”Men till slut lät hon sig med nöje halshuggas för att vinna livets krona.”

Den som slår upp ett ställe i Alf Henriksons Svensk historia brukar lätt fortsätta läsningen. Känslan för det historiska nuet förstärks med ålderdomligheter från källskrifterna, som avdagataga, mäkta förtörnad, näpsa, riksens ärenden, och med formord som dymedelst och dädan, allt i sällskap med nutida slängigheter som i samma veva, i fyllan och villan. Ett inte riskfritt stilistiskt grepp, men Alf Henrikson behärskar det och skapar en ton av både autenticitet och modernitet – och får dessutom det föråldrade språkbruket att bli roligt.

Som översättare av opera blev Alf Henrikson ofta anlitad. Många äldre operatexter känns hopplöst antikverade med onaturlig ordföljd och styltiga tilltal. Hos Alf Henrikson, däremot, finns det inga ”Jag honom komma ser” eller ”Ni mig ropat har”. Hans översättning av Mozarts Trollflöjten i Ingmar Bergmans tv-version från 1974, som gått över hela världen, är många gånger både fyndigare och roligare än den tyska ursprungstexten.

Men det är ändå i dagsverserna – mer än 20 000 i Dagens Nyheter – som Alf Henrikson visar upp sitt stora språkliga register. Han kan skriva aforistiskt:

Dagen i dag är en märkvärdig sak.
Tänk, evighet fram och evighet bak.

Han kan också skriva poetiskt. Ofta om det svenska landskap som har försvunnit eller är på väg att försvinna, som i dagsversen ”Det förmörkade paradiset” från 1959, om en nystiftad skogsvårdslag. Den som talar i dikten är en gammal man som ser sitt öppna landskap planteras igen med virkesåkrar av gran för massaindustrin.

Det ledde en stig mellan ekar och
hägg från vår dörr
till nattvioler och slåttergubbar i hagen.
Om du visste, mitt barn, vad här var
vackert förr,
innan vi fick den nya skogsvårdslagen.

Alf Henrikson använder ett torrt byråkratord som skogsvårdslagen som rim på ett av svenska språkets mest älskade ord, hagen, och gör poesi av alltsammans. Denna blandning av saklighet och lyrik är Alf Henriksons särmärke.

Genom hela hans diktning går en förtjusning över namn – personnamn, stationsnamn, geografiska namn – och de föreställningar de väcker. Ofta blir det nojs: ”När solen går ner över Titicaca går den samtidigt upp över Kuku-Nur.” Ibland går det djupare, som när han på 1960-talet besöker den i dag förhärjade syriska staden Aleppo:

I Aleppo stod jag och frågade mig vad
jag hade där att beställa,
när sammetsmjuk över hotellets balkong
den plötsliga natten föll på.
Alkyone, Mizar, Bellatrix, Regulus,
Rigel, Capella
– hur kan man känna sig ensam under
stjärnor som heter så?

Alf Henrikson skriver med rim och meter, och han skriver klart. Här finns inget dunkelt bildspråk; man ska inte vältra över tolkningsbördan på läsaren, har han sagt. Men det har haft sitt pris. Hans diktning har inte lyckats ta sig förbi vad kulturkritikern Göran Palm kallar ”lyrikens spärrvakter” – litteraturvetare och antologiredaktörer – och har därför inte kommit med i någon av de nyare samlingarna av svensk poesi.

Det bekymrade dock Alf Henrikson mindre. Han skrev inte för berömmelse utan för att han inte kunde låta bli, oavbrutet fängslad av vad man åstadkomma med bara 29 bokstäver. Alfabetets användning anar aporna aldrig är titeln på hans ABC-bok. Själv visste han att bruka det.