Ställ in dig på variation

i våras var det ett väldigt ståhej runt Donald Trumps och Kim Jong-uns planerade toppmöte. Skulle det bli av eller inte? Plötsligt kom ett besked som lät bergsäkert: mötet ställs in. Jag hajade till, och hörde genast Kaj Karholm, min gamle chef på TT:s radioredaktion: ”Var noga med småorden”, ekade hans sonora stämma i örat.

I svenskan har vi en uppsjö ord som går att sätta ihop eller dela upp som det passar bäst, vilket leder till att vi har ett mer nyanserat och uttrycksfullt språk än vi annars skulle ha haft. Och ändå har många en tendens att avstå från att nyttja denna möjlighet att vara precis och varierad. Jag var inne på samma tankegång i min språkspaning ”Håll orden i gång” (Språktidningen 3/2018), och nyheten om att toppmötet i Singapore hade ställts in triggade samma synapser i språkhjärnan. Fast sedan blev ju mötet av, trots allt.

Ställa in eller inställa. Ett och samma verb, men två olika former. Partikelverb, kallas de visst. De kan betyda exakt samma sak, men i många fall är det faktiskt lite olika beroende på varianten som väljs. Och det är det som är poängen.

Jag vill att man inställer möten, inte ställer in. Men man ställer in mjölkförpackningen i kylskåpet (extra viktigt under sommarhalvåret). Ju mer konkret betydelse du är ute efter, desto större anledning att välja ställa in-varianten. Ju mer abstrakt man syftar, desto klokare att välja inställa. Det förvånar mig att så många journalister aldrig säger eller skriver inställa, utan klamrar sig fast vid ställa in till hundra procent – oavsett innebörd.

Fast de journalister (och andra avlönade språkbrukare) som jag stör mig på är inte konsekventa. Varför säger de i så fall inte att rikspolischefen måste gå av? Om de nu inte ser någon skillnad mellan att ha partikeln som förled i ett sammansatt ord: avgå, eller placera partikeln fristående efter verbet: gå av.

Så jag anser att det är bäst att se tiden an. Man får inställa sig på att det går att ställa in på många sätt. Jag kan ställa in min smartmobil. Jag kan inställa mig till huvudförhandling, om jag är åtalad eller ska förhöras som vittne. Särskilt om domstolen inte har inställt rättegången.

Men ger du aldrig upp? Jo, enligt vad jag själv uppger så finns det en gräns. Det är ju så att min språkkänsla alltid undergår en utveckling. Annars skulle jag gå under. Ibland ger jag faktiskt med mig. Det medger jag.

Tycker ni fortfarande att jag är alltför petig? Jag kan ha viss förståelse för det. Men det är dumt att inte använda de uttrycksmöjligheter som finns. Om vi gillar att bli förstådda. När det uppstår ”tjall på linjen” mellan människor är det vanligen inte så att mottagaren har uppfattat helt fel. Utan lite fel, eller ganska fel. Tillräckligt för att skapa friktion, eller åtminstone missförstånd.

Alltså måste kampen fortsätta. Stå på!

Staffan Dopping är kommunikationskonsult och tidigare journalist, bland annat på Sveriges Radio.