Skilda världar skymtar när barnen börjar läsa

Vi vill att barnen ska läsa. Stolta upplyser vi om att våra barn befinner sig i slukar­åldern – ett ord som troligen uppfanns på 1960-talet, när det blivit fint att läsa mycket.

Alla slukar dock inte.  I Språktidningen 4/12 handlade en artikel om icke-läsande pojkar. För dem är räddningen Zlatan-boken, berättade artikeln. Den gillar de, och så blir de gudskelov också läsande.

Det betyder inte att slukarna och Zlatanpojkarna möter samma språk. Låt mig jämföra Jag är Zlatan Ibrahimović med en riktig slukarbok, Harry Potter och hemligheternas kammare! I båda böckerna hittar vi mycket dialog; det utmärker nästan all relativt lättillgänglig litteratur. Därmed upphör likheterna. Harry Potter har ett traditionellt berättarspråk, ganska långt från talspråket. I Zlatan-boken, avfattad i jag-form, har David Lagercrantz varit noga med att Zlatans röst ska genljuda på varje rad (även om vi inte kan höra det speciella skånska Zlatan­uttalet).

Ett enkelt sätt att undersöka komplexiteten i en text är att stryka vart femte ord och se hur svår­gissade luckorna blir. Testa själv här intill!

Harry Potter blir svårare  i lucktestet. De inte helt förut­sägbara substantiven, som fyller texten med innehåll, kommer tätare. Hur ska vi kunna veta att mrs Weasley letade just efter strumpor, eller att mr Weasley var på väg mot bilen? Ofta byggs substantiven ut med svårfångade adjektiv- och participbestämningar. Vi kan möjligen gissa att familjen Weasley har rostat bröd i handen, omöjligen att kycklingen är vilsekommen. Med sådana stilgrepp präglas texten av vad som brukar kallas långa nominalfraser, det vill säga substantiv utbyggda med bestämningar. Så pratar vi inte.

Än mindre använder vi particip utbyggda med bestämningar, ett typiskt Potterdrag: ”halvt påklädda och med halvt uppätna bitar”; ”kånkande på Ginnys koffert”. De låter inte fullt lika litterära på engelska, men när de översätts till svenska blir satserna långa och talspråksfrämmande.

Zlatans meningar kan också vara långa, men hans satser är korta. Den första meningen består av minst sex huvud­satser som läggs efter varandra med hjälp av vad svensklärare kallar satsradning.

Det talspråksnära behöver inte vara sämre än det mer litterära. Zlatan saknar inte raffine­mang. Studera den avancerade anföringstekniken i sista meningen! Först citerar Zlatan en utropssats från honom själv, ”vad fan komma med kontaktannonser”, därefter citerar han en utropssats från Aftonbladet, ”skäms på dig Zlatan”, och sedan återgår han till berättartiden i den avslutande bisatsen, ”när vi vinner med fem–noll”. Det är det snabba muntliga berättandet effektivt överfört till skrift. På många ställen i sin bok röjer Zlatan ett utmärkt språksociologiskt öra. De nya grannarna i Limhamn kommenteras: ”… inte en enda människa talar som jag, ingen säger fetaste huset och sånt. Här säger de förnämt och utom­ordentligt.”

Det har sagts att Zlatanboken är modern arbetarlitteratur: den fattige pojken från förorten som förverkligar sina drömmar. Det kan diskuteras. Zlatan uttrycker ju främst en extrem individualism; det gäller att ta sig bort från sin klass. Perspektivet är inte helt olikt Harry Potters. Också han är särlingen och begåvningen, inte utan nedlåtenhet gentemot vanliga människor, ”mugglare”.

De möter alltså inte så väsensskilda ideal, slukarna, som mestadels är medelklass, och Zlatanpojkarna från arbetarklassen (jo, visst överlappar läsargrupperna). Men de skolas in i två helt olika litteraturspråk; medelklassens lätt schablonartade, talspråksfrämmande berättarspråk, arbetarklassens mycket muntliga prosa. Alla läser. Klassam­hället består.