Signalord

I slutet av 1700-talet kunde det franska ordet alarmer betyda ’förskräcka, oroa’, och alarme betydde inte bara ’utryckningssignal, varningssignal’ utan också ’oro, skräck’. 

Under franska revolutionen myntades alarmiste, ’en som försöker skapa oro’. Det är ett ord som snabbt spreds i Europa. Det blev något av ett modeord. Ett belägg för svenskans del finns i Stockholms Posten 1795, stavat allarmist, med betydelsen ’ryktesspridare’. 

En utmärkt ordförklaring erbjuder Anders Fredrik Dalin i Fransyskt och svenskt lexikon från 1841: ”En som med flit utsprider falska och oroande rykten, el. söker väcka och underhålla allmän oro genom olycksbådande förutsägelser; politisk larmblåsare” och ”En som af beräkning el. karakter framställer allt i värsta dager”. Under lång tid noterade inte svenska ordböcker det här vedernamnet, men det levde vidare och blev allt vanligare under senare delen av 1900-talet. 

Tillhörande adjektiv alarmistisk kan beläggas i medierna redan från 1860-talet. Hundra år senare kom substantivet alarmism, för ’skrämseltaktik; benägenhet att skrämma och oroa, att överdriva säkerhets- och olycksrisker’.

På senare år har vi fått sammansättningar som befolkningsalarmist, krigsalarmist och klimatalarmist.

Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.