Så ska det låta

En översättare är en läsare, han läser om och om igen, han är en läsare i kvadrat; han gör om det, om och om och om igen; han är en läsare i kubik. Och efter somlig översättning blir han aldrig sig lik.

Jag har tidigare i den här spalten, angående nyöversättningen av Madame Bovary, klivit från översättarfrågan ”Hur låter det?” till översättarfrågan ”Hur ser det ut?”. Det handlade då om Gustave Flauberts närgångna beskrivningar och hans benägenhet att animera saker och ting och företeelser och göra dem till subjekt i sin prosa.

Nu har jag gjort färdigt Madame Bovary-översättningen och kliver tillbaka till frågan: ”Hur låter det?”. För att besvara den får man ta till sin röst. Och rösten kan även den vara ett subjekt hos Flaubert, liksom lösgjord från den talande. När Léon efter Katedralscenen får med sig Emma på den otillständiga tokfärden i droskan (le fiacre), får kusken höra:

– Kör vidare! sade en röst inifrån;
– Nej rakt fram! ropade rösten igen;
– Fortare ropade rösten än mer rasande.

Flaubert anlitade själv sin röst för att få höra vad han hade skrivit. Hur det lät. Allt läste han högt. Helst för någon vän, eller också för sig själv, nästan rituellt, stående i arbetsrummet; kanske på ett ställe utomhus som han kallade le Gueuloir – av gueule, ’käft’; gueueler, ’vråla’ – på Croissef utanför Rouen, där han lät rösten dåna ut över la Seine, så hon fick höra hur det lät. Ja, det gällde att höra hur det lät. Det blev det avgörande kriteriet, samt ett korrektiv för att eliminera oönskade rim och andra upprepningar.

Andas, andning, kommer ofta på tal i boken: ”så tungt ni andas”, ”andas frisk luft”, ”inandas lantdoften”, ”Hela Frankrike Andas”; Emma ”höll andan” på jakt efter nyckeln till skräpkammaren med arsenikburken. Och hon ”kippar efter andan” när hon strax ska dö kvävningsdöden.

Och ”tappa andan”. Men Boken, tappar inte andan. Den låter, viskar, ropar, mumlar, skriker. Den är inte metrisk, men den är ytterst rytmisk, och författaren var mycket mån om interpunktionen, sina skiljetecken, han flyttade på dem, tog bort och satte dit dem igen, framför allt point-virgule, semikolon. Flauberts arbete med satserna närmar sig kompositörens, musikerns, frasering. Och Boken, i sig ett objekt, blir själv ett subjekt.

Boken Madame Bovary andas. Den lever och den låter: viskar, ropar, mumlar, skriker, sjunger.

Wislawa szymborska hävdade att det finns mycket poesi i prosan och mycket prosa i poesin. Det går att behandla ett prosastycke som en dikt – räkna stavelser, ord och betoningar, försöka behålla originalets prosodi, så att det låter likartat trots den språkliga olikheten.

Et elle lui passait la main dans les cheveux, lentement.
Och hon förde in handen i hans hår, så sakta.

Hur mycket jag än avlyssnar min översättning finns dock ingen garanti för att den låter likadant i läsarens inneröra. Men chansen finns.