Romaner står inte i vägen för en dom-reform

Läs första meningen i en klassisk svensk roman: ”Där ligger Norrsjön, bred över det järngråa vattnet, stränderna resa sig med högburna mörka skogar längst uppåt nordkanten.”

Känns det gammaldags, och väcks ett motstånd mot att fortsätta läsa? I vad mån beror det i så fall på den plurala verbformen resa (inte reser), adjektivet högburna eller den böljande meningsbyggnaden med sin tydliga fallande rytm?

Martin Kochs Guds vackra värld från 1916 går inte att ta för färsk 2000-talsprosa. Men frågan vad som gör den gammaldags slår direkt in i dagens alltmer upphetsade de-dem-dom-debatt.

Dom-motståndarna åberopar nämligen kulturarvsargumentet. Skönlitteratur författad före en dom-reform kommer att kännas främmande för läsare som vant sig vid dom som normalform. Vi skulle komma att skygga för alla de och dem hos nutida författare som Kerstin Ekman, P.O. Enquist och Klas Östergren. Ett kulturarv blir mer svårtillgängligt.

Kulturarvsargumentet är värt att tas på allvar och ska härmed granskas. Det görs enklast med en parallell till dom plurala verbformerna blevo, gingo, kommo, äro, voro, tala (som presensform) och alla andra. När dom försvann ur samtidsprosan kring 1950 hördes också kulturarvsargumentet från oroliga verbformsförsvarare. Nu skulle det bli svårare att läsa August Strindberg, Selma Lagerlöf och andra klassiker med friska ögon.

Oron var obefogad. Det går inte att spåra något tydligt sjunkande intresse för Strindberg eller Hjalmar Söderberg från och med 1950-talet.

Men det kanske är annorlunda med de-dem-dom? Dessa pronomenformer kunde vara så mycket vanligare att en ändring får kraftigare effekt. Men skillnaden är inte stor. Jag har räknat.

Jag tog tio romaner som har klassikerstatus och läses än i dag. I dom räknade jag hur många gånger det förekommer en plural verbform på dom första tusen orden. Jag räknade också hur många gånger det står de eller dem. Resultaten framgår av tabellen här intill. Jag har skiljt på de som subjekt, de gick hem, och som bestämd artikel, de närmaste vännerna, eftersom en del finner dom mer störande i den senare konstruktionen.

Resultaten skiljer sig mellan författarna. Strindbergs relativt höga siffror för både verb och pronomen beror på att han gillar korta satser (gärna kombinerade till långa meningar). Då kommer subjekts-de och tidsböjda verb tätt.

Men i genomsnitt går det mellan sju och åtta de-dem på tusen ord, och lite över sex verbformer. Ingen av dessa siffror är särskilt hög.

Så mycket annat finns ju också i dom tusen romanorden. Det kan verka mer eller mindre gammaldags, men framför allt präglar det texten. ”Sedan dess ha de visserligen återgått till att bli små sotiga samhällen utan betydelse, men man far icke förbi dem med likgiltighet, ty man har aldrig älskat någon annan” skriver Elin Wägner i Pennskaftet. Ett ha i stället för har, liksom ty och icke, är alla gammaldags, och mer gammaldags skulle ett de och dem bli om dom vore normalform. Men genom detta lätt ålderdomliga raster undgår vi ändå inte att höra Wägners lite pratsamma, ironiska, kåseristilsartade tonfall.

Eller ta nu dom 84 första orden i den berömdaste av alla svenska romanstarter.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med skötekan att hämta honom på Dalarö brygga, men det dröjde evigheter innan de kommo i båt. De skulle till handelsman och ha en tunna tjära, och på abeteket och hämta gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Löfström i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund småtärna till notbygget …”

Inte är det voro och kommo som eventuellt får oss att stanna upp i Strindbergs Hemsöborna, knappast heller tre stycken de den dag vi är dom-läsare. Men höganäskruset, skötekan, stavningen abeteket, gråsalvan, halvpundet småtärna och notbygget?

Slutsatsen är alltså att kulturarvsargumentet för all del bör nämnas i de-dem-debatten. Men det väger inte tungt. Något hinder för en dom-reform är det inte.