Rom med turkiskt ursprung

Från början betecknade kaviar rysk eller nordtysk saltad rom från olika störfiskar. Småningom började man i Sverige bereda ”svensk kaviar” av rom från siklöja, torsk, gädda och andra fiskar (läs mer om fisknamn på sidan 18). Senare inleddes tillverkning av bredbar smörgåskaviar, som numera kan bestå av mildrökt, sockersaltad torskrom med olja, tomatpuré, potatismjöl med mera.

På 1950-talet lanserades storsäljaren Kalles kaviar. Förutom svenskarna är det nästan bara norrmän och finnar som äter den här sortens kaviar.

Kaviar betyder fortfarande i de flesta språk oftast ’saltad störrom (vanligen från Ryssland eller Iran)’. Men i franskan finns därjämte caviar rouge, ’röd kaviar, laxkaviar’.

De europeiska språken har sannolikt fått ordet från turkiskans havyar, som kan föras tillbaka på ett persiskt chaviyar av chaya, ’ägg’, och -dar, ’som bär’, alltså ’äggbärare; romfisk; stör’. Några ordforskare tror att ägg och lånordet oval, av latinets ovum, ’ägg’, kan vara avlägset besläktade med första delen av det persiska ordet.

Avslutningsvis ett bevingat kaviar-ord. I Hamlet får huvudpersonen brista ut i ”twas caviare to the general”. I en gammal översättning heter det ”det var som kaviar för bönder” – sådant som vanligt folk inte förstår att värdesätta eller njuta, som kan vara för fint eller exklusivt.

Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.