Rätt ord vid rätt tillfälle

”Han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin.” Det välkända citatet av Erik Axel Karlfeldt beskrev enligt många honom själv, dalkarlen som växte upp i bondemiljö och som slutade som uppskattad poet och ledamot av Svenska Akademien. Karlfeldt kunde uppenbarligen anpassa sig till sina mottagare och var inte låst vid ett och samma tilltal.

Själv är jag känslig för att bli språkligt bemött som om jag vore barn eller mindre vetande. Förmodligen ligger mina gränser inte exakt på samma plats som för andra; kanske tillhör jag en rätt begränsad minoritet. Men följande är jag bestämd om: nyhetsuppläsare och reportrar ska inte använda ett språk som passar bäst på dagis (förlåt, förskola måste man säga nuförtiden för att inte uppröra fröknarna – sorry, förskolepedagogerna).

En av finesserna med språk, både skrivet och talat, är att man kan välja olika stilnivåer beroende på sammanhang och publik. En lågstadielärare talar knappast på samma sätt till sina 8-åringar som till deras föräldrar; troligen väljer hen en tredje variant av tilltal i möten med studierektor eller lärarkolleger. För de flesta människor är det självklart att röra sig mellan olika nivåer i språket. Det finns lägen då det passar att vara högtidlig eller formell, men i andra väljer man hellre en enklare stil – särskilt om mottagarna består av nära vänner.

För en tid sedan chockades nyhetspubliken av meddelandet om att en liten flicka, bara ett halvår gammal, hade förts bort från en förskola. Tack och lov återfanns flickan efter bara några timmar, och den som hade ”stulit” både barnet och barnvagnen visade sig vara en drogmissbrukande kvinna i psykiskt dåligt skick. Själv fastnade jag för att det ena mediet efter det andra skildrade hur denna bebis hade förts bort. Bebis. Det är ordet som professionella journalister valde för att benämna det bortrövade barnet. Vart tog spädbarn vägen? Anses det vara högtravande och styltat?

På samma sätt har mamma och pappa tagit över mor och far, för att inte säga moder och fader, som tydligen ska för passas till 1800-talets sedan länge övergivna ordförråd. Hur kunde denna juvenila stilnivå förvandlas till normalprosa i etablerade svenska medier?

Finns det ingenting mellan bönder och latinlärda? Om jag stöter på ett gråtande ensamt litet barn utanför Ica-butiken tvekar jag inte att fråga: ”Vet du inte var mamma eller pappa är?” Men står jag i Akademibokhandeln och diskuterar huruvida David Lager crantz är den som har skrivit uppåt 500 sidor om Strindberg, skulle orden sanno likt bli: ”Nej, det var hans far som skrev den biografin.” Ord efter situation.

Så vad är det som har hänt i det offentliga samtalet, där termer och fraser som ligger närmare barnens värld tycks vinna terräng också i mer allvarliga
sammanhang? Sedan länge har pojke och flicka ersatts av kille och tjej, och jobb tagit över arbete så gott som överallt. Jag är inte så mossig att jag inte accepterar dessa vardagsord, men jag har svårt att stå ut med att de skulle vara de enda ord som får användas.

Staffan Dopping är journalist och moderator och leder bland annat panelsamtal på nättidskriften Kvartal.