Päron är ingen parentes i språket

”Päron”, säger en småbarnsmor jag känner. ”Det var inte förrän jag själv blev mamma som jag fattade att föräldrar kallas så på grund av päronformen man antar när man lever på korv och pannkakor och inte hinner träna.”
Vi svenskar älskar att kalla saker för päron. Kanske för att många tilltalande företeelser sammanträffar i ordet: Det är kort och lätt­uttalat, inleds med det explosiva p (som vi så gärna inleder ord med att vi helt oombett kallar folk för Elin-Pelin och Olle-Polle och rimmar äppel med det icke-existerande ordet päppel), avslutas med det frukt- och bärspecifika -on och representerar en saftig knöl. När man tänker på saken, vad skulle man inte vilja kalla ”päron”?

Enligt Benjamin Thoréns Svenskt slanglexikon har ordet päron genom åren fått representera ansikte, dum person, fotboll, förälder, glödlampa, huvud, konventionell person, näsa, spetsiga bröst och tonåring. Här bjuds dessutom på uttrycket stup i päron som jag genast kommer att ta till mig för att variera mina stup i kvarten.
Flera av användningarna har sin ­förklaring i att det åsyftade liknar ett päron, eller åtmin­stone är klumpartat. Hit hör förstås också det ­dialektala jord­päron för ’potatis’, som ­senare ­blivit pärer. Och vi får inte glömma begreppet päronhalva för Saaben, som till sin silhuett var betydligt mer fruktlik än Volvon.

Vi lyckas också pressa in päronet i en mängd svenska uttryck. Den som blandar ihop ­saker kan uppmanas skilja på äpplen och päron, och i äldre tider kunde man säga att någon vann på päronen det hen för­lorade på äpplena (i dag talar vi hellre om gungor och karuseller). Att inte tävla om äpplen och päron är att ta en uppgift på allvar, och päronet är icke moget har använts som en roligare variant av ’tiden är inte mogen’. I ramsan äppel päppel, pirum parum har man till och med fått in latinets ord för päron: pirum. Parum snackas det mindre om, men det betyder ’litet’. Litet päron, med andra ord.
Ordet pirum har förresten tidigare använts brett som synonym till berusad! ”Är du pirum, pojke?” var helt normalt att fråga för hundra år sedan. För att ett päron är runt under fötterna? För att man kan jäsa ett päron? Det förtäljer inte historien – möjligen har päronet inget alls med saken att göra.

Det har inte heller, som de flesta läsare redan listat ut, användningen av päron för ’förälder’. Här handlar det i stället om ett annat språks ord för ’förälder’ – och vi har många att välja på. I de flesta romanska språk finns ­varianter på latinets parens, till exempel părinte på ­rumänska, pai på portugisiska, padre på ­spanska och parent på franska. Men eftersom den svenska användningen av päron för ’föräldrar’ tog fart på 1960-talet, har vi sannolikt hämtat ordet från engelskan – som i sin tur fått det av franskan.
Även ordet parenteser har skämtsamt använts om föräldrar sedan åtminstone (och främst under) 1990-talet som en variant – vilket för den belästa kanske framstår som lite mindre fel än för andra. Inte för att ordet parentes som betecknar skiljetecknet delar ursprung med föräldraordet parent (det gör det inte), men för att parentes också är en pluralform för latinets ord för förälder: parens.
Som sådant har ordet använts flitigt i de svenska kyrkböcker där prästen föredragit att skriva sina rubriker och notiser på latin, och därför behöver släktforskaren veta att föräldrarna till ett nyfött barn hittas under rubriken parentes.

Varje gång jag dyker in i en kyrkbok och läser detta, ser jag framför mig hur den latinskrivande prästen möter en slangtalande ungdom på 1990-talet och upptäcker att de använder samma ord för ’förälder’.
Det händer ganska ofta, för som släkt­forskare dyker jag in i kyrkböcker stup i päron.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.