Par exemple

På sidan 16 i detta nummer skriver Maja Aase om språkets småord - diskurspartiklarna. Förr i tiden behövdes inga sådana. Då talade man rakt på sak. Menar somliga.

"Å då!", säger jag.

Å då! är nämligen protestpartikeln när sergeanten Albert och urfeministen Sara Videbeck talar med varandra i Carl Jonas Love Almqvists Det går an 1839. "Å då! Jag vet vad som är bättre", säger Sara. I dag säger vi vaddå, än sen eller, om vi är riktigt unga, mäh!

Vi vet inte mycket om forna tiders småord. Men hos gamla författare med realistiska ambitioner och gehör för dialog kan vi finna svaga spår. Den alltmer förälskade Albert stammar:

"Jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött - och par exemple skulle vi icke kunna kalla varann - par exemple du - så länge vi äta åtminstone eller..."

I dag hade han sagt typ. Par exemple är en garderande diskurspartikel från 1800-talets första hälft. Albert typ signalerar att Sara inte behöver ta hans djärva framstöt för bokstavligt om hon inte vill.

Sara och Albert säger inte okej utan lika gott eller låt vara: "Lika gott, nu går jag ut att beställa hästar"; "Låt så vara, men låt det gå fort." Deras uppmärksamhetspartikel heter minsann och motsvarar nusvenskt kolla: "Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln."

Andra diskurspartiklar har överlevt i 170 år. Alberts eller i repliken ovan kan fungera som försiktighetsmarkör än i dag. Han och Sara använder också vet du, vet jag, förstås och eller så. "Det är alltid gott att hava en moster eller så", påpekar Sara.

Strindberg är också en fyndgruva för den som jagar gamla diskurspartiklar. I hans dialoger hittar man det va som numera anses utmärka stockholmare i femtioårsåldern. ("Du bangar inte nu va", säger helt stilenligt stockholmaren Henry Morgan i Klas Östergrens Gentlemen 1980). Möjligen har Strindbergs hundra år äldre va lite större eftertryck; det kan vid behov byggas ut till vasa. Hör hur den lättsinnige Ludvig hetsar upp sig i Giftas 1884: "Voro inte jordgubbarna goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa?"

Strindberg är annars förtjust i se med en betydelse motsvarande dagens alltså, liksom eller typ. "Jo, se om jag visste att jag vore far till barnet, men se det kan en aldrig veta " (Fadren 1887). Fröken Julie (1888) expanderar detta se till ser du och kan liksom Sara och Albert använda ett modernt vet jag: "Jag har pengar ser du", "kungen, vet jag". Hon verkar inte ens dra sig för ett riktigt tonårs-då: "Säg ja! då!"

När Martin Koch En generation senare skildrar stockholmskt trasproletariat i Guds vackra värld (1916) har ser du blivit sirru: "En karl, förstår u, en rikti karl, sirru, säjer bara ett ord."  I dag klingar sirru gammal pilsnerfilm. Men förstår u i samma replik har stått sig bättre.

Nog av, för att använda en utdöd ämnesväxlarpartikel, i bruk ännu i Hjalmar Bergmans 1920-talsromaner (i dag jaja, hur som helst eller skit samma) - varför läsa skönlitterär dialog på detta konstiga sätt?

Jo, språkliga lärdomar finns att hämta. Den första är alltså att vi alltid har använt diskurspartiklar. I litteraturen finns bara en bråkdel. Partiklarna ryker först när dialogen ska koncentreras. En avhandling förra året, Jenny Mattssons The subtitling of discourse particles, visade till exempel att bara var femte diskurspartikel följer med när översättare undertextar filmer. För det andra blir det tydligt att talspråk som saknar skriftspråksmotsvarighet förändrar sig snabbare än relativt skriftspråkslika talspråksdrag. Även om vi känner igen en del av 1800-talets diskurspartiklar är omsättningen stor.

För det tredje visar sig diskurspartiklar i litterär dialog vara förknippade med underläge. Det blir fler hos Albert när han är orolig att säga något opassande. Strindbergs pressade Ludvig producerar många va. Först när fröken Julie är fallen och desperat duggar diskurspartiklarna tätt. Och hos Martin Koch är de alltså ett typiskt underklassdrag.

Detta partikelbruk speglar en språkpsykologisk sanning. Den som är i underläge har större behov att sända ut signaler om hur talet ska förstås. I överläge kan man tillåta sig tala monologiskt utan partiklar och lägga mer av tolkningsbördan på lyssnaren.

Kanske är detta en av orsakerna till att så många ser nedlåtande på partiklarna - det är inte fint att gödsla talet med underlägesmarkörer.

Och slutligen är det ju ett nöje i sig att lyssna till forna tiders partiklar. Någon läsare hörde väl farmor eller morfar mellan raderna? Minsann!