Papper och ­penna blir mer ­personligt

En dag i mellanstadiet såg fröken bekymrat på mig och bad mig stanna efter lektionen. Mina lyckligare lottade kamrater sprang ut på rast. Fröken hade just läst en av mina uppsatser. Svenska var mitt favoritämne och jag älskade att skriva. Men fröken var bekymrad. Min handstil gick inte att läsa.
Några år senare gjorde ordbehandlarna sitt intåg i världen och problemet var löst. Ytter­ligare några år senare blev jag lektor i svenska. När jag inte undervisade satt jag nu framför en skärm och skrev mig genom arbetsdagarna. Artiklar, mejl och pratmanus till föreläsningar.
Nu var problemet ett annat. Skrivandet, som jag älskat så, kändes slitigt och stressigt. Jag fick inte bara musarm, begynnande gamnacke och värkande axlar – jag tyckte också att själva författandet förlorat sin charm.
Den amerikanska datalogiprofessorn Cal Newport hävdar att det är svårt att få något vettigt gjort framför en datorskärm. Ständiga push-notiser från mediehusen, pling från mejlboxen och sociala medier distraherar och gör det svårt att tänka långa och djupa ­tankar. I stället ägnar vi oss åt ytliga uppgifter, ­presterar medelmåttiga resultat och mår dåligt. ­Professorns råd är därför enkelt: skaffa en dator utan uppkoppling.

Men jag har upptäckt att en del av prob­le­met ligger i det digitala skrivandet i sig. Så jag har tagit fram papper och penna igen – och börjat skriva analogt.
För det är ju så det kallas – ­gammelskrivandet för hand. Analogt skrivande. Skapat som ett syskonord till det nya digitala skrivandet. ­Analogt skrivande är en retronym, ett nytt ord för en gammal företeelse. Förr i tiden sa vi ju bara skriva om pennskrivandet på papper.
En retronym uppstår när en företeelse utvecklas. Förr i tiden kallades vattnet som kom ur kranen bara så – vatten. Nuförtiden, då det har fått konkurrens av bubbel- och flaskvatten, har vi börjat kalla det för kranvatten. På samma sätt började vi säga tjock-tv om ungdomens tv när platt-tv:n dök upp, och snigelpost om det brevbäraren kommer med för att skilja det från e-posten. I det digitala skrivandets era var det därför bara en tidsfråga innan retronymen analogt skrivande skulle börja användas för att benämna det skrivande vi gör med papper och penna.
Många retronymer har en lätt nedsättande biton som berättar att företeelsen tillhör en förgången värld. Tänk snigelpost och tjock-tv.
Men den bitonen har inte det analoga skrivandet. För trettiofem år sedan svepte en annan retronym över världen: akustisk musik. Stora artister drog ur sladden till sina elektroniska instrument, stängde av förstärkarna och bjöd in till intima live-spelningar. Trenden gav artisterna nya kreativa impulser och utvecklade såväl artisterna själva, musikscenen och musiken som spelades.

Nu gör jag en framtidsspaning och ser hur det analoga skrivandet ska göra detsamma för oss skribenter och alla texter som vi skriver.
För forskning visar att vi minns bättre det vi skrivit för hand. Det är något med hur skapandet av bokstäverna – streck för streck, ögla för ögla – hjälper till att också skapa minnen av fakta och resonemang i skallen på oss.
En del tycker att skrivande för hand går för långsamt – vi är vana vid att låta texten forsa fram genom fingrarna på tangentbordet. Men långsamheten är välgörande för tankeverksamheten. Pennan sticks ner i medvetande­strömmen och styr in i en lugnare fåra, undan det vardagliga tankegrumsets alla oberäkneliga stänk och virvlar. Där stillnar dånet av alla osorterade idéer och impulser. Jag kan betrakta hur pennan, förd framåt av tanken, helt utan ansträngning glider fram över pappret och formar bokstäver till ord och meningar, stycken och sidor. Vissa stunder av analogt skrivande upplever jag det så, att jag bara följer med och nyfiket ser vad pennan skriver fram.
Någon har sagt att skriver, det gör vi inte för att vi är inspirerade, vi blir inspirerade av att skriva. Jag kan bara hålla med. Jag tänker inte bara bra med pennan i hand, jag tänker också skönt.
När jag googlar runt lite hittar jag många andra skrivande människor som sjunger det analoga skrivandets lov. Någon menar att det är pennans skrap över pappret som både väcker sovande delar av hjärnan och skärper tanken.
Googlar, sa du? Var inte poängen att slå igen datorn? Nej, inte alls. Det här handlar inte om antingen eller utan om både och. Funderandet, skrivkrampslösandet, antecknandet sker på papper. Faktakoll och redigering på datorn.

Till sist. Det analoga skrivandet är så ­mycket mer personligt. Jag är nog inte ensam om att ibland känna mig som en obetydlig kugge i ett gigantiskt samhällsmaskineri – utbytbar, anonym, omöjlig att urskilja i den stretande massan. Som sten på börda kan en del av mina texter kännas opersonliga. Ingen kan se att det är just jag som skrivit sammanfattningen, mejlet, protokollet. Då tar jag fram papper och penna och skriver några rader. Vips syns jag. Min handstil är otvetydigt jag. Varken särskilt läslig eller snygg – men helt klart min.