Ordet gäng lånades ut och in i svenskan

Gängbildning. Ja, alltså jag menar hur ordet gäng är bildat. Det är faktiskt egent­ligen samma ord som gång. Hur hänger det ihop?

Jo, på vikingatiden hette ordet på nordiska (svenska fanns inte än) gang. Det är ett av de många ord som lånades in till engelskan när ­nordiska ­vikingar ockuperade en stor del av norra England. I engelskan fortsatte man att stava ordet med a medan det i svenskan förändrades till gång. Under 1800-talet började man låna tillbaka ordet i svenskan som gäng, först i betydelsen ’arbetslag’, främst bland sjömän och hamnarbetare, men också om ungdomsgäng, inte alltid negativt (jämför till exempel kamratgäng).

Men den negativt laddade innebörden fanns också redan i engelskan och följde så småningom med in i svenskan: kriminella gäng, gängvåld och så vidare. Numera kan man också höra folk tala om ett gäng filmer, ett gäng mobiltelefoner och andra gäng av saker. Troligen är det en utvidgning av användningen om en grupp av människor.

Ordet gång är från början bildat till verbet gånga, en längre variant av gå. Den mest närliggande innebörden blir då gående, som till exempel i idrottsgrenen gång. Men det kan också betyda något man går på, som en grusgång. Mer abstrakt blir det när man ­säger som i början av sagor: Det var en gång … (Vitsaren lägger till: … och den var ­krattad) eller En gång är ingen gång … (Samma vitsare: … men två gånger är en gonggong). Men det är fortfarande samma ord. Och engelskans gang är ännu en betydelse av samma ord. Kanske från början: de som går tillsammans?

Staffan Fridell är professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Läs fler texter om ordens ursprung av Staffan Fridell:
Mygg – ord för den som äter
Väder – biten av ett kärt ämne
Vräka – en kunglig vräkning