Om ordet finns så finns jag också

Även språkligt var min första kärlek en omvälvande upplevelse. Problemet var inte själva känslorna, obesvarade som de var, utan vad man skulle kalla dem. Kärleken letade efter sitt namn, efter ett ord som inte gjorde ont.

Två adjektiv kände jag till, båda otänkbara. Det ena, homosexuell, var en av de vanligaste förolämpningarna i min högstadieskola. Det andra, det på l, var lika besudlat. Läspande äsping, väste min ljudhärmande hjärna. Läbbigt var ordet. Kunde man säga homoemotionell? Det lät inte lika snuskigt.

Min första synonym till lesbisk var ett gammalt slangord: lotus. Jag lärde mig det i ett femton år gammalt nummer av Kamratposten, där någon likasinnad använt det som signatur under en trånsjuk insändare av vilken jag i övrigt enbart minns formuleringen ”när solen glänser guld i hennes hår”. Lotus! Om allt skämmigt ändå hade blomnamn ...

Allteftersom dök nya benämningar upp, inte sällan i franska romaner. Sapfisk gav min förälskelse litteraturhistoriska konnotationer. Tribad hade också antika rötter. Gomorras invånare, skrev Marcel Proust. Gomorra, det lät som ett dödsmetallband, som svavel och eld.

Jag skrev ner orden i min dagbok, för eftersom detta tilldrog sig på det gamla ouppkopplade nittonhundratalet fanns det ingenstans jag kunde dela med mig av dem. Vad jag visste hade jag aldrig i hela mitt liv mött någon som var homo eller bi. Ingen. Min svensklärare sa att Karin Boye ”blivit anklagad för att vara lesbisk”, och jag hade sett Fucking Åmål, men det var allt, det och en femton år gammal insändare i Kamratposten.

På RFSL fanns det samtalsgrupper, förstod jag några år senare. En hette startgrupp, så dit gick jag. Ledarna undvek de där orden på H och L och B. Ni är här för att ni är tjejer som gillar tjejer och killar som gillar killar, sa de. Vi andades ut. Tjej som gillar tjej! Det underbart neutrala uttrycket var dock så omständligt att vi snart gav upp det. ”Bög”, sa personen bredvid mig prövande, ”jag är bög”.

Skammen var förbi. Snart anammade jag även invektiv, gärna korta och kaxiga som lebb och flata. Jag talar svenska, tänkte jag patriotiskt och avvisade alla utrikiska glosor: femme, butch, dyke, boi, gay och det nymodigaste av dem alla, queer. Långt senare skulle vi bli HBTQ-personer – eller hobbitar, som någon retsamt sa.

Mer än dubbelt så gammal som mitt dåtidsjag betraktar jag roat hur hon mol allena rotar i ordförrådet. Snart får hon sällskap, tänker jag, allsköns hjärtanskärlekar som kommer att klå henne i metrik, Alfapet och språklig egenart – och vara av alla möjliga kön. Om hon bara visste, tänker jag, att samtidigt som hon låter sig intas av den antikverade charmen hos lesbian och homofil, saknar hon ord för att ställa en annan fråga.

I dag finns de orden, från könsneutrala pronomen till mer komplexa identitetsbegrepp. I dag möter man allt fler personer som använder dem, som kräver att få definiera sig själva, eller tvärtom värjer sig för definitioner. Köna mig inte, kan det heta, eller: nu felkönar du mig! Det finns många termer med engelskans gender som suffix eller prefix, främst intergender, för att beskriva olika slags identiteter bortom tvåkönsnormen. Själv tycker jag om begreppet icke-binär. Alla är inte antingen/eller, etta/nolla, kvinna/man. Man kan vara mittemellan, bådeoch eller ingetdera. Och jag blir så glad vid tanken på de tonåringar som får växa upp med ett språk som erkänner det.

– Numera ska folk vara så unika, sa någon som inte höll med mig. Måste man ha ord för allt och alla?

– Det tror jag aldrig att vi får, svarade jag, men låt oss jobba på det! Ju fler ord, desto bättre.

– Men behövs det? Jag behöver inte hen.

Inte du, nä. Själv har jag aldrig fått användning för orden bilförsäkring, graviditetstest eller kapitalplacering, men jag ifrågasätter för den skull inte deras existensberättigande. Att ingen i min bekantskapskrets har något kapital att placera innebär inte att begreppet är överflödigt.

Långsamt expanderar språket för att mer ska rymmas i det. Fler erfarenheter, fler identiteter, onämnbarheter som får namn och börjar nämnas av allt fler. Finns det ett ord för mig, då finns jag. Det handlar inte om någon vilja att vara unik. Raka motsatsen! Det handlar om att inte vara den enda.

Martina Lowden är författare, kritiker och redaktör.