Okej – det funkade på 1970-talet

Beställ Språktidningen!
Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

Det skönlitterära Augustpriset 2020 gick till Lydia Sandgrens roman Samlade verk. Huvudperson är Martin, bokförläggare i Göteborg, som läsaren följer i stort sett från födseln 1961 fram till 2012.

Lydia Sandgren har fått beröm för att hon har placerat så mycket alldeles rätt i tiden, långt innan hon föddes 1987: filmer, rocklåtar, kläder.

Hur är det med språket? Låter 1970- och 80-talsdialogen autentisk för den läsare som en gång var med?

Ja, i allt väsentligt. Lydia Sandgren löser problemet genom att vara återhållsam med utpräglade språkliga tidsmarkörer. Samtalet förs med ett vardagligt basordförråd, som inte förändras så mycket på femtio år. Småord, så kallade diskurspartiklar, kan vara tidskänsliga. Lydia Sandgren undviker de mer tidsbundna, som hörru, serru, ba, så’ä, och håller sig till dem med längre livslängd. I början på 1980-talet kunde man säkert, liksom i dag, använda slutställt eller och då:

”Är det Henkes fest eller?” ”Känner du också honom?” ”Alla känner väl Henke.” ”Ska ni dit då?”

Lägg märke till att Lydia Sandgren skriver väl där ett göteborgskt la hade varit möjligt. Antingen signalerar det medelklassmiljö, eller så är det standardspråklig anpassning till en läsekrets spridd över hela Sverige.

Några personer kännetecknas dock av ett talspråk långt från vardagen, främst Martins kamrat Gustav. ”Du kanske också planerar en framtid inom så att säga fäderneväsendet?” är nästan hans första replik i boken, när han 16-årig blir klasskamrat med Martin. Gustav talar så konstlat att krav på realistisk tidstrogenhet inte riktigt uppstår.

För ett riktigt känsligt öra över sextio kan ändå några drag i dialogen klinga aningen orent. ”Okej”, säger bokens 1970-talsgymnasister gärna. Det är okej; ordet finns i svenskan åtminstone sedan 1930-talet. Men som med många lånord har den grammatiska användningen vidgats efter hand. Först var okej bara fristående svarsord. Troligen någon gång på 1960-talet etablerades fraser som det är okej, det var okej. Därifrån är steget kort till okej som oböjligt adjektiv i predikativ användning, för att uttrycka det grammatiskt: ”festen var okej”. Men okej som oböjligt adjektiv i attributiv användning, ”en okej fest”, etableras sannolikt först på 1990-talet.

Lydia Sandgrens okej är nästan alltid av rätt sort, om än lite för många. Det är inte riktigt lyckat att Gustav och Martin 1978 släpar på en skinnfåtölj ”som var omodern men i helt okej skick”. Men detta attributiva adjektiv-okej står i relationen, inte i dialogen.

Ett annat känsligt språkbruk är tilltal. ”Ni kan kalla mig fröken Gullberg”, säger klassföreståndaren när Martin börjar Hvidfeldtska gymnasiet. Det är ingen oskyldig instruktion 1977.

Du-reformens historia i gymnasiet är oskriven. Förfrågningar bland bekanta och obekanta (Facebook är bra ibland!) antyder huvuddragen. Fram till mitten av 1960-talet råder den gamla ordningen: alla lärare, oavsett kön, tilltalas med magistern, någon gång lektorn. Lärarna tilltalar pojkarna med efternamn och flickorna med förnamn. Detta könssegregerade elevtilltal upphör redan vid mitten av 1960-talet, och lärarna börjar dua eleverna. I början av 1970-talet blir ömsesidigt duande dominerande, men den elev som vill påkalla uppmärksamhet använder fortfarande ett könsneutralt magistern: ”Magistern, kan du hjälpa mig?” I den funktionen blir dock fröken vanligare till kvinnliga lärare; det följer med från den mer informella grundskolan. Mot slutet av årtiondet blir förnamn det vanliga också i lärartilltal, ”Britt-Marie, kan du hjälpa mig?” För vissa lärare – oftast äldre män – kan efternamnstilltal hänga med rätt länge, ”Stensson, kan du hjälpa mig?”

Det är det allmänna mönstret, med stora variationer för olika skolor, ja, för olika lärare på samma skola. Gymnasier och lärare med band till gamla läroverken är nog sist ute.

Så läraren Gullbergs tilltalsundervisning bör alltså förstås ungefär så här: Nu har ni kommit till en fin gammal högstatusskola. Här är vi gammaldags och håller på formerna. Men jag vill ändå inte skrämma er för mycket, så säg fröken. 

Man kan undra om Lydia Sandgren verkligen har avsett att vara så subtil, eller om hon har rekonstruerat ett tilltalsskick hon inte är alldeles säker på. Man kan ju också undra om det spelar minsta roll för läsupplevelsen. Språket i en roman som utspelar sig i förfluten tid kan inte i varje detalj spegla den tidens språkbruk. Niklas Natt och Dags kriminalromaner i 1790-talsmljö skulle bli oläsliga.

Javisst, men romaner om det nyss förflutna är besvärligare. Äldre läsare kan som sagt vara hyperkänsliga inför den egna ungdomens språk. Fröken i gymnasiet 1977, var det helt okej?

Olle Josephson är professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet.