Misskänd sörmländska

För några månader sedan hände något ovanligt i västra Sörmland. Det gick ut en efterlysning både i Katrineholms-Kuriren och på Flens kommuns webbsida efter människor som talade ”genuin och kraftig” sörmländska. Ett castingbolag var på jakt efter lokalbefolkning till filminspelningen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann efter Jonas Jonassons populära bok. Skådespelarerfarenhet var inget krav, bara sörmländskan satt som den skulle. Hundraåringen är nämligen sörmlänning.

Sörmländskan brukar annars sällan vara särskilt eftertraktad. Den har aldrig blivit utsedd till landets sexigaste dialekt. Sörmländskan används heller inte för att skapa stämning och väcka köplust i reklamfilmer. I Gotlands Tidningar kunde man läsa om en gotländska som utsetts till Årets mäklare 2012. Hon förklarade sina framgångar med ”hårt arbete, bra kundkontakt – och så dialekten, förstås”. Sannolikheten för att man ska hitta en liknande i artikel i Eskilstuna-Kuriren får anses vara mycket liten.

Sörmländskan är en av dialekterna i det mellansvenska så kallade gnällbältet. I hela området anses man låta lite missnöjd mest hela tiden. Hur kommer det sig? Är folk här av en gnälligare sort?

En missnöjd människa drar på orden. Och det är vokalerna man drar på – man stånkar, stönar och krystar som om man egentligen inte orkade uttala dem. Och då uppstår ett ljud som man skulle kunna kalla för människans pausljud. Det är ett ljud mittemellan e, ä och ö.

Pausljudet förleder folk från andra landsändar att tro att sörmlänningarna är trötta och gnälliga, lite träLiga, helt enkelt. Just ordet trälig har blivit något av gnällbältets paroll, ett kännetecken, ungefär som görgött är i västra Sverige. Men trälig är faktiskt inte specifikt för den här landsändan. Ordet användes länge i nästan hela Sverige. Och det finns egentligen inga belägg för att folk i gnällbältet är gnälligare än svensken i allmänhet. De bara låter så.

Men hur har en hel landsända kommit att låta så missnöjd? Hur har ljudet uppstått? Ingen vet helt säkert, men jag har en hypotes: gnällbältesfenomenet kan hänga ihop med dialektala drag som fanns österut, men som inte längre finns kvar. För att förstå hur man låter i Mälardalen måste man resa tillbaka i tiden och undersöka hur man lät i Stockholm och Uppsala. Här bodde svearna, och de hade makt och hög status. Man kan därför anta att människorna i grannområdena i nuvarande gnällbältet ville låta som riktiga svear. Och svearna hade diftonger i till exempel bien (ben), stien (sten) och Ierik (Erik).

Man var dock klämd från två håll i det mellansvenska bältet, eftersom götarna tryckte på västerifrån med sina ljudinfluenser. Det ledde till en uttalsmässig kompromiss. Svearnas bien blev till beän, på grund av inflytandet från götarnas mycket bredare ä-ljud, stien blev steän och Ierik blev Eärik. Mycket tyder på att det här uttalet från början bara återfanns i vissa ord på e, men sedan spreds vidare också till andra ord. Länge hette det bara stor och bra, men så småningom blev det också stoer och brae.

Det här är alltså min hypotes, långt ifrån bevisad. Men om man går till de äldsta dialektforskarna och ser vad de har nedtecknat om sörmländskan, så verkar diftong så sent som för hundra år sedan fortfarande ha varit mycket vanligare i ord med e: lek, ben, flera, sten och så vidare. Det här tyder på att det är ett drag som borde ha kommit österifrån, från de gamla svearna. Fast i Stockholmstrakten finns ju inte det här draget från gammal sveadialekt kvar. Där gnälls det inte längre (förutom på hundbajs, cyklister och barnvagnar). Men precis som ljuset från en stjärna som för länge sedan har slocknat fortfarande kan ses av oss på jorden, så lever en egen variant av det här dialektala draget kvar i gnällbältet.

Jag som är uppvuxen i Eskilstuna har i vuxen ålder fått höra att min dialekt kan låta gnällig. Mitt riksspråksjag slås alldeles tydligt av det. Men när jag kliver in i min sörmländska identitet så upplever jag det inte alls på det viset. Då känner jag snarare att gnället uttrycker intensitet och engagemang. Man trycker till lite extra och betonar de ord som är viktigast – inte minst de positiva sakerna.

För mitt hembygdsjag är alltså nöejd mycket intensivare än bara nöjd. Och Vad kuel! låter mycket hjärtligare än ett kliniskt Vad kul. Det här är förstås ett dilemma för sörmlänningarna: ju mer engagerade och hjärtliga de är, desto mer missnöjda låter de i andras öron. Och hade det inte varit för det här lätt upphetsade stönet i dialekten så hade kanske Mellansverige varit känt som den mest positiva och idylliska delen av landet. 

Fredrik Lindström är programledare och språkvetare.