Månen speglar våra sinnen

En mystisk måne vakar över jorden, lyser med sitt allseende öga över människomyllret där nere. En inte ovanlig bild i litteraturen – månen är en mångbesjungen himlakropp – men i Joyce Carol Oates verk är den gåtfullare än någonsin.

Den nämns bara sällan, men när det sker, i korta, pregnanta meningar, inträffar en hisnande perspektivförskjutning och en distans skapas till huvudpersonernas kaotiska tillvaro. En blick upp mot natthimlen, och där skymtar den, som ett öga, rentav ”Guds öga”. Eller ett ansikte, konspiratoriskt blinkande eller leende, eller som en platt skinande skiva. En sammansvuren, ett likgiltigt vittne som iakttar oss från evighetens horisont, eller bara en chimär?

I Mörkt vatten, där vi följer en ung kvinna från en förväntansfull bilfärd tillsammans med den beundrade ”senatorn” till hennes drunkning, in i döden, beskrivs månen i början som romantisk, och därtill med en dragningskraft som påverkar både tidvattnet och människornas passioner och svallande blod. Efter hand som katastrofen närmar sig framstår den som blek och bister, ”så underligt platt, som ett mynt”. Och kvinnan konstaterar: ”Man kunde tro att den lystes upp inifrån och inte bara var reflekterat ljus.”

Månen hos oates verkar avspegla huvudpersonernas sinnesstämning, samtidigt som den utgör en kontrast till jordelivets kamp och känslokaos. Den är föränderlig och svekfull, ömsom deltagande, ömsom avvisande, för att ibland ingripa i skeendena, ibland demonstrativt ställa sig utanför. Och vem tittar på vad, jordevarelserna på månen eller tvärtom? Vart blicken är riktad har en viss betydelse för översättningen, liksom kopplingen mellan månens utseende och handlingen.

I Våld (som rätteligen borde heta Våldtäkt på svenska, efter originalets Rape) funderade jag länge på hur jag skulle översätta You see the bruised face of the moon. Den som betraktar månansiktet (du-et) är en tolvårig flicka, strax innan hon själv blir ”bruised”, svårt misshandlad och vittne till en våldtäkt.

Det är inte lätt att föreställa sig hur denna måne ser ut. Verbet bruise är ett besvärligt ord som oftast syftar på hud (skada genom slag eller tryck, utan att huden spricker), eller i överförd betydelse på känslor (såra). Ofta översätts perfekt particip-formen bruised med blåslagen – men en blåslagen måne skulle låta konstigt, överdrivet konkret. Jag såg någonting mörkfläckigt och lätt tillbucklat framför mig, men bestämde mig slutligen för en lösning som kanske kan tyckas en aning drastisk: månens mörbultade ansikte. Även mörbultad är ett konkret ord, men av någon anledning inte lika handgripligt som blåslagen. En fördel var också att det allittererar med måne.

Skulle jag ha använt ett mer neutralt ord? Mitt val kom sig av att jag såg månens roll som förebådande, en förvarning om den misshandel som väntar. Å andra sidan berättas scenen ur minnet, långt efteråt, av flickan som vuxen. Vems är bilden av månen som bruised, flickans eller den vuxna kvinnans – eller författarens? Berättarperspektivet är alltid komplicerat hos Oates, olika röster växlar och blandas samman. Och vem vet vad månen har råkat ut för där uppe i sin fjärran atmosfär?

Kerstin Gustafsson är översättare från engelska till svenska