Makten går till den som kan språket

Nelson Mandela sade för tjugo år sedan: If you speak in a language they understand, you speak to their head. If you speak in their own language, you speak to their heart. (’Om du talar på ett språk som de förstår så talar du till deras huvud. Om du talar på deras eget språk så talar du till deras hjärta.’) Mandela tänkte förstås på språken i Sydafrika, där det i hans anda numera finns inte mindre än elva officiella språk.

I princip samma idé – att ett budskap går hem bättre om det uttrycks på lyssnarens modersmål – dyker upp i något krassare form i den svenska språkdebatten som ”Man säljer bäst på köparens språk”. Det har bland annat berörts i en artikel av Ingela Bel Habib i Språktidningen 7/12 och i Patrik Hadenius ledare i numret därpå. Där argumenterades för att det är viktigt att behärska andra främmande språk än engelska. Men samma debattörer understryker också gärna att ”vi blir dummare på engelska”. Att det finns en konflikt här verkar chefredaktören inte märka.

Det är rimligtvis inte bara svensktalande som blir dummare just på engelska, utan alla de som försöker uttrycka sig på ett språk som de inte behärskar till fulländning. Principen formuleras också ibland mer allmänt: man uttrycker sig bäst på sitt modersmål. Fast man kan gå ännu längre, till en generalisering som närmast blir trivial: ju bättre man behärskar ett språk, desto bättre kan man uttrycka sig på det.

Men vad som inte är helt trivialt är att ju större de språkliga bristerna är, desto större är risken att de kommer att uppfattas som kognitiva snarare än språkliga, det vill säga, lyssnaren uppfattar talaren som ”dummare” än den är. Rent konkret blir en genomsnittlig svensk inte bara ”dummare” på engelska, utan ännu ”dummare” på tyska, franska och spanska, för att inte tala om kinesiska – och det är då inte självklart att man övertygar bäst om man talar något av de här språken, även om det är lyssnarens modersmål.

Världen krymper, människor blir rörligare och kommer allt mer i kontakt med andra utanför den egna gruppen. Då är det oundvikligt att dem vi kommunicerar med i tal och skrift oftare har ett annat modersmål än vi själva. Ofta är det så att den ena parten behärskar den andras språk men inte vice versa. Man skulle då kunna tycka att den första deltagaren som har de bästa språkkunskaperna borde dra fördel av situationen, men paradoxalt nog blir det den enspråkiga deltagaren som har de bästa uttrycksmöjligheterna, eftersom det är dennes språk man använder. Ett ständigt tema i språkdebatten är just det övertag som engelsktalande har i den internationella kommunikationen genom att de får använda sitt modersmål.

Mera sällan talas det om att de som har svenska som modersmål ständigt hamnar i situationer i vardagslivet där de själva har ett sådant kommunikativt övertag gentemot personer med annan språklig bakgrund – och att dessa säkert ofta framstår som ”dummare” än de skulle göra om de fick tala sina egna språk. Det är något som de av oss som har turen att tala landets majoritetsspråk som modersmål bör tänka på.

När en samtalssituation uppfattas som ojämlik på grund av att en av deltagarna känner sig osäker på den andras språk kan en utväg vara att välja ett tredje språk som inte är modersmål för någon av dem. Finsktalande kan ibland föredra att tala engelska med svenskar, trots att de kanske egentligen talar svenska lika bra. Samma språk som i en situation ger vissa deltagare en oförtjänt fördel kan alltså i andra situationer vara det mest jämlika valet.

Spelet mellan talare av olika språk kan ibland bli ännu mer komplicerat. Jag kan visa min maktposition genom att välja att tala mitt eget språk. Men jag kan också trycka till min samtalspartner genom att vägra tala mitt eget språk – budskapet blir då ”du ska inte tro att du kan mitt språk så bra att jag vill prata det med dig”.