Lockfågeln lever
BULVANEN kan stamma från gamla svenskbygder.
Det äldsta skriftliga belägget för bulvan som jag har spårat finns i Jacob Serenius engelsk-svenska ordbok från 1757. Där ges bulwan (och wetter ’vette, uppstoppad eller konstgjord lockfågel’) som översättning av det engelska shaw-fowl, ’fågel av trä att skjuta till måls på’. I svenskan var annars betydelsen ’uppstoppad trä- eller tygfågel för att locka fåglar’ den vanliga i jägarkretsar på den tiden. Lockfågelsbetydelsen är fortfarande levande i jaktspråk: bulvanskytte.
En bit in på 1800-talet började ordet komma i bruk med betydelser som ’halmgubbe, uppstoppad docka, attrapp’ och ’lymmel, grovhuggare; träskalle, dumhuvud’. Därmed närmar vi oss den nu gängse betydelsen ’hyrt ombud, mellanhand, skyltfigur, målvakt’.
Bulvan kan ha kommit in från något baltiskt språk i de gamla svenska Östersjöprovinserna, kanske från lettiska bulvāns, som är inlånat från ryska болван (uttalat ”bolvan”), ’avgudabild, träbeläte; dumhuvud; uppstoppat djur; träkarl (tänkt fjärde kortspelare)’. Ordet kan också ha förmedlats av en baltisk-tysk dialekt.
Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.
