Leve dessa ord på glömskans avgrund

Om jag finge pengar så bleve jag glad och ginge ut att förlusta mig. Ack, dessa konjunktiver blir alltmer sällsynta. Den enda riktigt levande konjunktivformen i dag är vore: Den som ändå vore där! Om du vore klok (men det är du inte), så …

Finge, bleve, ginge och vore är så kallade preteritumkonjunktiver, och sådana lever nära glömskans avgrund. Men det finns en grupp som har det än värre: presenskonjunktiverna. De är inte helt borta, men inte heller i levande bruk. I dag möter vi dem nästan bara som relikter i fasta fraser: Leve födelsedagsbarnet! Kvinnan tige i församlingen. Vare därmed hur det vill! Tro det den som kan.

Gemensamt för konjunktiverna är att de slutar på ett -e (utom tro). Vore, bleve, finge och ginge utgår från den gamla pluralformen i preteritum: (de) voro, blevo, fingo och gingo. Presensformerna – leve, tige, vare – går däremot tillbaka på infinitiven: (att) leva, tiga, vara …

Och medan preteritumformerna uttrycker en mer eller mindre omöjlig önskan eller ett ouppfyllt villkor (Om du inte vore så envis!) innehåller presensformen i allmänhet en rak önskan eller vädjan om att något må ske eller göras: Ske din vilja! Rädde sig den som kan! Gud bevare konungen!

Det, så vitt jag vet, äldsta kända belägget för presens konjunktiv är formeln Tor vige, det vill säga ’må guden Tor viga’, på en västgötsk runsten från vikingatiden. På andra runstenar från samma brytningstid mellan hedniskt och kristet, det vill säga 1000-talet, finns fraser som Gud hjälpe hans ande och Kristus låte hans själ komma i ljus och paradis.

Bibel och kyrkliga ritualer har bevarat en rad konjunktivfraser som arkaismer i dagens svenska: Ära vare Gud i höjden! Herren vände sitt anlete till oss och give oss frid. Gånge denna kalk ifrån mig. Den som har öron, han höre.

Det är också framför allt i stående uttryck som de här verbformerna lever vidare, som i Gud förlåte/hjälpe/bättre/förbjude: Han är så bortkommen så Gud hjälpe; Om du, Gud förbjude, skulle bli försenad. ”Den människan är då, gu öke brödkakan, så dum så hon knappt kan skilja mellan en smörgås å ett lokemetiv”, säger Pilgrenskan i Anderssonskans Kalle, 1901.

De högsta makterna är inblandade också i Gud nåde dig! Nåde dig om du … (det vill säga ’Gud vare dig nådig’), Signe dig, tösabit! Bevare mig väl!, Ta mig fan! (där ta står för tage).

Nedslitna nästan till oigenkännlighet är förstärkningsuttrycken gudskelov och gunås (’Gud nåde oss’), gubevars eller bara bevars (’Gud bevare oss’): Bevars, vad du blev tyst!

Och hur många tänker över huvud taget på att fraserna tack vare (’tack må vara’) och vare sig si eller så (’det må vara si eller så’) innehåller verb?

Men presenskonjunktiverna var länge levande och användbara inte bara som optativer, önskeformer, utan också för att uttrycka påbud. Gånge hatt till och huva ifrån (om manliga arvingars företräde framför kvinnliga enligt tidig medeltida rättsordning), Den som så gör, han böte si och så mycket.

Under de senare århundradena har de dock haft sitt reservat i det högre språkbruket, där de har haft en mer manande innebörd än fastställande:

Lärjunge vise aktning för allmän lag och fastställd ordning, stod det i den gamla skolstadgan. Man tänke sig följande, Dåne liksom åskan bröder högt vår fosterländska sång!

I Esaias Tegnérs rungande politisk-patriotiska dikt Svea från 1811 har konjunktiverna framför allt en medgivande funktion: någon annan må göra/tänka/tycka på det ena eller andra sättet, men själv är jag av annan uppfattning. Skalden vänder sig i dikten till det svenska folk som han finner förvekligat och flärdfullt: ”En annan sjunge fritt till våra tiders heder / om våra nya ljus och våra milda seder. […] För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen, / han läspe dagens lov och fire dagens nöjen.” Så talar en arg ung man: ”Förlåt en ynglings ord.”

Nej, ingen politisk talare av i dag skulle väl komma på tanken att använda presens konjunktiv för att uppmana till vad det nu vara månde. Att känslan för dess väsen är på väg att försvinna framgår genom missuppfattningar som Leve kronprinsessan, leve henne!, där leve uppfattas som något som tillönskas kronprinsessan, medan hon i själva verket är subjekt: hon må leva, ja, må hon leva, hon leve!

Urspårat är också det talspråkliga det vet i fan, det vill säga det vete fan, alltså ’fan må veta det’, stundom förmildrat till det vete fåglarna.

Ska vi nu sörja över en förlust i språket eller glädja oss åt en förenkling som gör svenskan lättare att hantera? För en inrotad konjuktivkramare gör formernas avtåg vårt språk en uttrycksmöjlighet fattigare. Hur nöjsamt att kunna avfärda ett pretto med ett du läspe dagens lov eller att slänga in ett förstärkningsuttryck som gu öke brödkakan! Men finns det någon framtid för sådana förlustelser? Fan tro’t.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.