Krig

Krig och örlig var det svenska medeltidsspråkets ord för begreppet ’väpnad kamp mellan länder eller folk(grupper)’. De uppträdde ofta tautologiskt, som ett par.

Bägge orden är inlånade från det tysk-nederländska språkområdet. Krig hade till en början också betydelser som ’ansträngning, strävan’, men blev snart normalordet för ’krig’.

Det numera föråldrade örlig/örlog hade grundbetydelsen ’brott mot edsvuren överenskommelse’. I formen oorlog är det nederländskans ord för ’krig’, med krijg som synonym i vissa stilarter.

Något samgermanskt ord för ’krig’ finns inte; engelskan har ju war, som via en nordfransk dialektform, werre, går tillbaka på ett västgermanskt ord, werra, med grundbetydelsen ’förvirring; osämja, tvist’. I nederländskan finns också war, med betydelsen ’förvirring, röra’.

De romanska språken ratade det latinska moderspråkets bellum – det ansågs för likt bellus, ’vacker’, och gjorde om det germanska werra till guerre och guerra. (Rumänskan har för ’krig’ ett slaviskt ord med grundbetydelsen ’dödande, plundring’.) Den spanska förminskningsformen guerrilla, ’litet krig; gerillaförband’, används i svenskan bland annat i sammansättningen gerillakrig.

Latinets bellum lever dock kvar i de moderna språken i rebell, ’upprorisk’, och duell, av duellum, den äldre formen av bellum.

Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.