Konsten att hitta en klockren ton

På de sista sidorna i Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt spelar en ringklocka en viktig roll. Klockan sitter vid den bakre grinden till trädgården kring det lantliga hus där romanens jagperson har tillbringat somrar i sin barndom vilka har präglat honom starkt.

På de första sidorna i det väldiga romanverket beskrivs denna klocka och dess funktion mer utförligt. När familjemedlemmarna går ut ur trädgården och in i den pinglar en liten bjällra, men när den här klockan ljuder vet man att det kommer främmande. Och för jagpersonen är klockans ringande oupplösligt förknippat med besöken av Swann: när han kommer och hälsar på framåt kvällen vet barnet att hans mor måste sysselsätta sig med gästen och är förhindrad att gå upp till pojken som har gått och lagt sig och brinnande längtar efter moderns godnattkyss. Och när klockan ringer en andra gång vet han att gästen har gått, att modern äntligen är i antågande och att han snart kommer att höra hennes steg i trappan. På verkets slutsidor återkommer minnet av den här klockan hos den vuxne mannen, flera tusen sidor senare, och i en bok om Proust skulle jag nu översätta ett utdrag ur just denna avslutande passage.

Det franska uttrycket här är le bruit de la sonnette, klockans ljud, ljudet från klockan, den ljudande klockan. Hur låter det när den ljuder? I ett isolerat textutdrag gäller det att få bilden så konkret som möjligt. Vad är det då för sorts klocka, vilka bilder bör den väcka i det inre hos en läsare som inte har hela romanen i händerna och inte kan förväntas minnas kopplingen till barndomsscenerna? Jag ville gärna se det hela framför mig. Det var i och för sig nästan lättare gjort än tänkt: huset finns i sinnevärlden, det ligger i Illiers-Combray, är numera museum och kan besökas av turister och där finns också klockan kvar; och bilder av både klockan och bjällran får man fram med några enkla knapptryck på datorn.

Det rör sig om en riktig klocka av metall med kläpp och den sitter fäst vid en tvärgående träbalk som sätts i vickande rörelse av en kedja när grinden öppnas. Strax före citatet som jag skulle översätta står det om ”den lilla klockans häftiga, metalliska, ihållande, gälla och nymornade ringning” i Gunnel Vallquists översättning, men denna utförliga beskrivning fanns alltså inte med i det som jag skulle förmedla, så det blev extra viktigt att associationerna ledde rätt.

I min översättning blev det till slut det enkla ”den ringande klockan”. Borde jag ha förstärkt det med något av det man får veta av andra textställen och skrivit till exempel den ”metalliskt skrällande” eller bara ”skrällande” klockan (ordet ”skrällande” förekommer på ett annat ställe)? Eller något annat i den stilen? En enbart ”ringande klocka” kan ju vara elektrisk till exempel. Nej: inte skriva läsaren på näsan, inte ”förbättra”. Man kan inte lasta på ett utdrag mer än det rymmer. Den som vill veta mer får gå till själva boken. Men för mig var det ändå viktigt att se situationen alldeles konkret och tydligt framför mig.

Jag gick tillbaka och letade upp alla ställen i romanverket där den här klockan dyker upp för att förstå dess utseende, dess roll och dess associationsvärden. Det märks föga, ja ingenting alls av denna ”bakgrundsforskning” i översättningen av de enkla orden, men för mig var det ändå viktigt att få en så god bild som möjligt av vad frasen syftade på.

Jag försöker inte göra något märkvärdigt av en egentligen mycket enkel översättningsuppgift. Det finns naturligtvis oändligt många mycket svårare nötter att knäcka för den som ska tolka Proust. (Vad betyder det till exempel när Albertines slutna ögonlock ser ut som ”halkyoners bon”? Vallquist skriver ”svalbon”.) Men den enkla episoden belyser ändå något fundamentalt. Att man som översättare inte bara kan galoppera igenom de lättare partierna i ett textlandskap när man har att göra med en kvalificerad författare. Proust var extremt noga med alla detaljer. Det måste också översättaren försöka vara.

Jan Stolpe är översättare, främst från franska och grekiska.