Kön kan ge vårt språk fler nyanser

På listan över länder med jämställdhet mellan könen ligger Sverige rätt bra till om man ser till tillståndet i världen: på femte plats. Men synen på jämställdhet kan ta sig olika uttryck. Ett är att könen erkänns som olika men har lika rättigheter. Ett annat är att man förnekar könsskillnaderna eller försöker upphäva dem.

Synen på likaberättigandet avspeglar sig också i språket. I svenskan är ordningen fastlagd: det ska vara könsneutrala benämningar på utövare av yrken eller verksamheter. I en rad fall är det nu så enkelt att orden inte avslöjar könet: advokat, minister, biskop, professor, kirurg, logoped, filolog, silversmed, skytt, resenär, ordförande …

Men många yrken hade tidigare sin uppdelning i manligt och kvinnligt: lärare/lärarinna, månglare/månglerska, dansör/dansös, direktör/direktris …

För att komma ifrån denna uppdelning, som ofta också innebar att den kvinnliga varianten värderades lägre, började man använda den manliga formen som könsneutral. Ändelsen -are, som tidigare gällde män, avser i dag båda könen (eller fler om man så vill): en lärare är i dag oftast en kvinna. Lärarinnorna hör till en förgången tid. Och såväl dansörer som dansöser kallas i dag dansare, om det är deras yrke. Bettlerskan, bråkmakerskan och försnillerskan och en rad av deras systrar har avtågat ur Svenska Akademiens ordlista. (Att det maskulina -are har gjorts könsneutralt kan vara en tankeställare för dem som motarbetar -man som efterled i ombudsman, nämndeman, styrman och som till och med naivt använder en för pronomenet man. Som pronomen har man varit könsneutralt sedan fornsvensk tid.)

Neutrala benämningar är givetvis inte bara jämställda utan också praktiska. I tyskan tar man jämställdhetssträvandena på allvar på rakt motsatt sätt. Sålunda söker en tidning en Reporter/Reporterin till sin redaktion, ett sjukhus utlyser en läkartjänst för en Arzt/Ärztin, ett författarstipendium kan tilldelas en Schriftsteller/Schriftstellerin. Kvinnorna synliggörs, men visst är det systemet mer svårhanterligt.

I Sverige däremot betackar sig allt fler kvinnliga yrkesutövare för den kvinnligt markerade formen. Skådespelerskor vill kallas skådespelare och det förekommer att sångerskor hellre ser sig som sångare.

Man kan inte förbise risken att den markerat kvinnliga formen medför lägre status: författarinnor och konstnärinnor utövar ”damyrken” – med tillhörande associationer. En journalissa tas inte på allvar, ej heller en medaljös, och när en språkvårdarkollega till mig en gång av en äldre konservativ herrskribent kallades språkvårdarinna bottnade det inte i uppskattning av hennes kvinnliga begåvning – det var ett förtryckarmedel att nedvärdera hennes argument i en språkdiskussion.

Men förenkling kan också innebära förlust. I sammanhang där könstillhörigheten är oväsentlig ska det förstås inte markeras om en tävlingsryttare eller en fåraherde är han eller hon eller hen. Men i berättelserna, där vi ska se personen framför oss, där är det skillnad på ryttaren och ryttarinnan, för att inte tala om herden och herdinnan. Den blinda poetissan i Harry Martinsons Aniara får en dimension som skulle saknas om hon kallades den blinda poeten. Samma författare låter oss i sin dikt om pigor möta den slarviga dansbanelängterskan – hennes kvinnlighet är viktig. Gustaf Frödings skoningslösa små flickor Elsa och Greta, som lever rövare med honom och kräver frukt och godis, de har sin framgång hos den försvarslöse i det att de är härjarinnor, inte härjare. Hos avgudade aktriser och underbara komedienner är könet en del av utstrålningen. En förtjuserska kan aldrig någonsin vara en förtjusare.

Hos Carl Jonas Love Almqvist vimlar det av feminina beteckningar: soverskan, vandrerskan, fotgängerskan, den drunknande simmerskan, rysliga förstörerska! Kvinnligheten understryks överallt. Ändå är han en av de tidiga feministerna, med försvar för kvinnans rätt till yrkesarbete, egen ekonomi och till och med samboende utan äktenskap.

För övrigt verkar vi inte ha några problem med att kalla kvinnliga medborgare för svenskor, norskor, fransyskor, romarinnor, och i det bildliga språket möter vi den rasande lejoninnan. Lejonhonan hör till naturprogrammen.

”En blond negress från Värmlands huldreskogar” – så karakteriserade Tage Danielsson Monica Zetterlund på slutet av 1960-talet. Hade han kunnat göra det i dag? N-ordet är numera förbjudet, men här är det förenat med stolthet, som i begreppet négritude – Monica Z hade flera svarta jazzsångerskor som förebild. Och efterledet -ess, som framhäver det feminina, ska den betraktas som diskriminerande?

Nog ska vi ha lov att välja mellan könsneutralt och könsmarkerande, beroende på sammanhanget. Mig tycks att ett och annat barn riskerar att kastas ut med könsorättvisornas badvatten.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.

Läs mer: Om kvinnliga yrkestitlar skrev Markella Callin i Språktidningen 7/2017.