Judenlig stavning användes i protest
Nystavningen fick ett symbolvärde för många kvinnliga studenter, skriver Karin Milles.
I år är det jämnt etthundra år sedan språkvetaren Adolf Noreen gick ur tiden. Adolf var en dialektolog med yviga mustascher och ett stort intresse för stavning. För att kunna beskriva sin hembygds alla säregna uttal uppfann han ett helt eget fonetiskt alfabet.
Intresset för ljudenlig stavning fick honom engagerad i tidens stavningsdebatt. Svenskans stavning hade länge varit ett problembarn som krånglade med invecklade regler och mer och mer fjärmade sig från hur orden stavades. Ty mannens mod är qvinnan kärt, det starka är det sköna värdt; de begge passa för hvarannan, skrev Esaias Tegnér och stavade helt korrekt k-ljudet med q, t med dt, ä med e och v med hv.
”En i sanning jenomgripande refårm”
Folkskollärarna, som hade att banka in det rätta skrivsättet i det uppväxande släktet, bönade och bad om förenklingar. Svenska Akademien stretade emot. Nog var det viktigt att kunna se ordens ursprung i stavningen? Visst borde det vara av värde att i skrift kunna skilja på kol och kål?
Men Adolf Noreen tänkte annorlunda. Det viktigaste med stavningen var väl inte att visa ett ords historiska ursprung? Det viktigaste måste ju vara att visa hur ordet skulle uttalas! Och Adolf Noreen inte bara tänkte, han handlade och grundade en förening: Rättstavningssällskapet. Namnet stavades just så och inte Rättstafningssällskapet som ordboken föreskrev. Sällskapet gav ut tidskriften Nystavaren som var helt nystavad. En i sanning jenomgripande refårm, som någon beundrande skrev.
En som inspirerades av nystavningen hette Elsa Frölich. Våren 1892 hade hon just blivit vald till sekreterare i Uppsala kvinnliga studentförening. Elsa var en av blott drygt tjugo kvinnliga studenter i Uppsala. Nystavningen var radikal och bröt med historia och traditioner. För unga människor i ett samhälle statt i snabb förändring passade det som hand i handske. Carin Östman, nutida docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, menar att detta gjorde att nystavningen fick ett symbolvärde särskilt för kvinnliga studenter. Att stava nytt blev ett sätt att protestera mot mossiga patriarker som ställde till besvär när kvinnorna ville skaffa sig utbildning.
För trots att kvinnorna hade haft rätten att studera vid universitet i snart tjugo år var det knappast på samma villkor som männen. Många lärare och studenter kläckte ur sig spydiga och illasinnade kommentarer. Vissa utbildningar och examina var fortfarande stängda. Inte fick dom bära studentmössa heller. På den här tiden var studentexamen något ovanligt och mössan en tydlig statusmarkör. Men inte kunde väl kvinnor gå runt på stan med mössan på huvudet – som karlar? Nej, där gick ändå gränsen! På examensdagen fick kvinnorna därför inte bara mössan – utan också en papperspåse att bära den i. Och där skulle den ligga.
Men docenten och den tillförordnade professorn Noreen – eller som han själv kallade sig dosänten och den tillförordnade profässorn – var modärn. Han behandlade kvinnliga studenter väl, han uppskattade diskussion och debatt och hans föreläsningar var roliga att gå på.
”Leffler hånades för sin pigstafning”
Klart Elsa blev inspirerad! Så när hon skrev föreningens protokoll nystavade hon. Diskussionen rörde hur kvinnorna skulle göra med studentmössan – förlåt studäntmössan. Elsa antecknade att den som ville sätta på sig mössan ”skulle avje skriftlig förbindelse att bära densamma sista aprill, första maj okk vid vårfästen”.
Också radikala kvinnor utanför universitetet prövade på att stava nytt. Som Anne-Charlotte Leffler, en av Sveriges mest spelade dramatiker som tyckte att korsetter var skräp och att preventivmedel var bra. I dramat Kampen för lyckan nystavade hon ord som jälpa, vuksit och egäntligen.
Men verket blev nedgjort i pressen och Leffler hånades för sin pigstafning. Det var att nypa till där det verkligen sved. I stället för att framstå som modern blev hon hånad som oskolad, obildad, okunnig. Med tanke på alla viktiga reformer hon och hennes medsystrar hoppades genomdriva var det ett för högt pris. Språkligt blev dom radikala kvinnorna därför inte radikala särskilt länge. Anne-Charlotte Leffler återgick till traditionell stavning i sina senare böcker och från Uppsala kvinnliga studentförening finns det bara tre nystavade protokoll.
”Visst är svenskans stavning numera långt mer i linje med uttalet”
Med studentmössereformen gick det bättre. Efter beslutet gav sig kvinnorna i samlad tropp ut i Uppsalas folkvimmel med mössorna på. Det var första steget i att göra studentmössan till den könsneutrala huvudbonad den är i dag.
Men Adolf Noreens nystavning då, vad hände med den? Ja, visst är svenskans stavning numera långt mer i linje med uttalet. Kvinna stavas numera med k och stavning med v. Men det är tveksamt om nystavaren Noreen skulle vara nöjd. För student, docent och professor stavas fortfarande med e. Kannsje ska vi fira hundraårsminnet med att je nytt liv åt Adolf Noreen okk hans Rättstavningssällskap?
I år är det jämnt etthundra år sedan språkvetaren Adolf Noreen gick ur tiden. Adolf var en dialektolog med yviga mustascher och ett stort intresse för stavning. För att kunna beskriva sin hembygds alla säregna uttal uppfann han ett helt eget fonetiskt alfabet.
Intresset för ljudenlig stavning fick honom engagerad i tidens stavningsdebatt. Svenskans stavning hade länge varit ett problembarn som krånglade med invecklade regler och mer och mer fjärmade sig från hur orden stavades. Ty mannens mod är qvinnan kärt, det starka är det sköna värdt; de begge passa för hvarannan, skrev Esaias Tegnér och stavade helt korrekt k-ljudet med q, t med dt, ä med e och v med hv.
”En i sanning jenomgripande refårm”
Folkskollärarna, som hade att banka in det rätta skrivsättet i det uppväxande släktet, bönade och bad om förenklingar. Svenska Akademien stretade emot. Nog var det viktigt att kunna se ordens ursprung i stavningen? Visst borde det vara av värde att i skrift kunna skilja på kol och kål?
Men Adolf Noreen tänkte annorlunda. Det viktigaste med stavningen var väl inte att visa ett ords historiska ursprung? Det viktigaste måste ju vara att visa hur ordet skulle uttalas! Och Adolf Noreen inte bara tänkte, han handlade och grundade en förening: Rättstavningssällskapet. Namnet stavades just så och inte Rättstafningssällskapet som ordboken föreskrev. Sällskapet gav ut tidskriften Nystavaren som var helt nystavad. En i sanning jenomgripande refårm, som någon beundrande skrev.
En som inspirerades av nystavningen hette Elsa Frölich. Våren 1892 hade hon just blivit vald till sekreterare i Uppsala kvinnliga studentförening. Elsa var en av blott drygt tjugo kvinnliga studenter i Uppsala. Nystavningen var radikal och bröt med historia och traditioner. För unga människor i ett samhälle statt i snabb förändring passade det som hand i handske. Carin Östman, nutida docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, menar att detta gjorde att nystavningen fick ett symbolvärde särskilt för kvinnliga studenter. Att stava nytt blev ett sätt att protestera mot mossiga patriarker som ställde till besvär när kvinnorna ville skaffa sig utbildning.
För trots att kvinnorna hade haft rätten att studera vid universitet i snart tjugo år var det knappast på samma villkor som männen. Många lärare och studenter kläckte ur sig spydiga och illasinnade kommentarer. Vissa utbildningar och examina var fortfarande stängda. Inte fick dom bära studentmössa heller. På den här tiden var studentexamen något ovanligt och mössan en tydlig statusmarkör. Men inte kunde väl kvinnor gå runt på stan med mössan på huvudet – som karlar? Nej, där gick ändå gränsen! På examensdagen fick kvinnorna därför inte bara mössan – utan också en papperspåse att bära den i. Och där skulle den ligga.
Men docenten och den tillförordnade professorn Noreen – eller som han själv kallade sig dosänten och den tillförordnade profässorn – var modärn. Han behandlade kvinnliga studenter väl, han uppskattade diskussion och debatt och hans föreläsningar var roliga att gå på.
”Leffler hånades för sin pigstafning”
Klart Elsa blev inspirerad! Så när hon skrev föreningens protokoll nystavade hon. Diskussionen rörde hur kvinnorna skulle göra med studentmössan – förlåt studäntmössan. Elsa antecknade att den som ville sätta på sig mössan ”skulle avje skriftlig förbindelse att bära densamma sista aprill, första maj okk vid vårfästen”.
Också radikala kvinnor utanför universitetet prövade på att stava nytt. Som Anne-Charlotte Leffler, en av Sveriges mest spelade dramatiker som tyckte att korsetter var skräp och att preventivmedel var bra. I dramat Kampen för lyckan nystavade hon ord som jälpa, vuksit och egäntligen.
Men verket blev nedgjort i pressen och Leffler hånades för sin pigstafning. Det var att nypa till där det verkligen sved. I stället för att framstå som modern blev hon hånad som oskolad, obildad, okunnig. Med tanke på alla viktiga reformer hon och hennes medsystrar hoppades genomdriva var det ett för högt pris. Språkligt blev dom radikala kvinnorna därför inte radikala särskilt länge. Anne-Charlotte Leffler återgick till traditionell stavning i sina senare böcker och från Uppsala kvinnliga studentförening finns det bara tre nystavade protokoll.
”Visst är svenskans stavning numera långt mer i linje med uttalet”
Med studentmössereformen gick det bättre. Efter beslutet gav sig kvinnorna i samlad tropp ut i Uppsalas folkvimmel med mössorna på. Det var första steget i att göra studentmössan till den könsneutrala huvudbonad den är i dag.
Men Adolf Noreens nystavning då, vad hände med den? Ja, visst är svenskans stavning numera långt mer i linje med uttalet. Kvinna stavas numera med k och stavning med v. Men det är tveksamt om nystavaren Noreen skulle vara nöjd. För student, docent och professor stavas fortfarande med e. Kannsje ska vi fira hundraårsminnet med att je nytt liv åt Adolf Noreen okk hans Rättstavningssällskap?
