Ju större text, desto större risk
Som inbiten generell skeptiker tror jag vare sig på gudomliga eller på djävulusiska ingripanden, och jag anser att Tryckfelsnisse är ett väsen som huvudsakligen åberopas av folk som inte gitter lära sig basala syftningsregler. Detta sagt finns det några övergripande principer som drabbar specifikt språkbrukaren och som tycks gränsa till det övernaturliga.
Av dessa är vad jag kallar Gutenbergs ekvation nummer 1 kanske den mest påtagliga: en text satt i 32 punkter blir fel hundra gånger oftare än en satt i 12. Ju större, viktigare och mer kondenserad texten är, desto större är risken att det blir inihelsicke fel. Alla som sysslar med bok- eller tidningsproduktion vet att rubriker är det värsta man har att hantera. Det är i rubriker, i andra hand mellanrubriker och ingresser, som man stavar aldrig med två l och trippeltecknar konsonanter, och det är där man inte ser det fast man korrekturläser tre gånger. Dessutom är det något annat rent surrealistiskt som kickar in i gränslandet mellan hjärnsläpp och något oklart tekniskt: jag kan föreställa mig hur hjärtat i insiktens iskalla minut sjönk från halsgropen till skoskaften på den skribent eller redigerare som då det begav sig slog upp Ulla-Carin Lindquists underbara och gripande självbiografi – på rubriknivå, naturligtvis – som Ro utan armar (boken heter Ro utan åror, vilket jämfört med föregående känns som en överkomlig uppgift).
En av reklambyråkamraterna har en god historia om ett DR-utskick som gick i ett ganska stort tusental till 08-regionens seniora invånare med rubriken TILL DIG SOM JUST BLIVIT PENISIONÄR. Det är möjligen inte sofistikerat roligt, men tanken på en copywriter med någon sorts tangentbords-Tourettes är ganska underhållande för en enkel själ.
Lyckligtvis fick jag själv tillfälle att i sista sekund stoppa vad som annars hade blivit min egen värsta upplevelse på detta tema. På den tiden då jag redigerade läromedel var jag två sekunder från att godkänna en blåkopia som magiskt hade förändrats sedan det felfria plotterstadiet (det är svårt att hitta rätt metafor för den oinvigde men detta ska, som det heter, inte kunna hända). Det som hade hänt var att alla diakritiska tecken på omslaget, naturligtvis även i titeln, hade försvunnit. Vad boken hette? Skriv rätt med dator. Jag hade inte gärna velat att den – som dels obrukbar, dels milt uttryckt motsägelsefull – hade landat i Sveriges skolor som Skriv ratt med dator. Hur detta kunde hända? Gutenbergs ekvation nummer 1. Jag säger ju det.
