Jag är språksnobb – inte polis

Egentligen är jag inte språkpolis – inte den där gnälliga och tillrättavisande inkarnationen i alla fall. Om jag ska kallas språkpolis, så menar jag att det vore lika rimligt att kalla den som håller sin trädgård i fint och livskraftigt skick för trädgårdspolis. Godtar ni analogin? Om så är fallet har vi enats om att jag inte bör benämnas språkpolis.

Däremot är jag språksnobb. Jag har en fäbless för ord och uttryck som är åt det återhållsamma hållet, där man undviker överlastande former och i stället så precist som möjligt säger just det som man vill få fram – och inget mer. Mindre är mer.

Det finns folketymologier som är dråpliga och finurliga (som jag skrev om i Språktidningen 7/2018), men det dräller också av sådana som bara är uttryck för okunskap eller slarv. Som att Sverige blev en mumsbit för det franska fotbollslandslaget eller när en välsmakande köksingrediens som slukas på ett ögonblick beskrivs med samma ord. Det smärtar i mitt språköra när munsbit förvrängs på det sättet.

Många ord som kommer till användning ständigt och jämt förlorar i värde. Innebörden tar stryk vid överbruk. De ord som nyttjas mer sparsmakat får tvärtom en värdestegring, men risken är förstås att kännedomen bland språkbrukarna sjunker så lågt att det är risk för utrotning. Ett sådant exempel är påläggskalv, som var rätt vanligt förekommande när jag var yngre. Det är ett målande och smått humoristiskt ord, som illustrerar hur smidigt vi kan sätta samman ord i svenskan. Om så krävs är jag beredd att ge påläggskalven konstgjord andning för att säkra överlevnaden.

Ibland är det bäst att ta det säkra för det osäkra, eller hur? Här finns ju en variant där man säger före det osäkra i stället för för. Jag tror att nästan alla menar samma sak: att man av försiktighetsskäl gör ett val som kanske inte var så starkt motiverat men på det här sättet har man garderat sig och minimerat risken för ett dåligt utfall. Alltså: man har agerat som om läget var mer osäkert än det sannolikt var i verkligheten; man tog det säkra för det osäkra. Jag kan inte hjälpa att denna form innehåller en förfining som den lite tungfotade ta det säkra före det osäkra saknar. Snobben föredrar det eleganta.

Språkrådet har på sin hemsida en liten utredning om de två varianterna, där de förknippas med lite olika innebörd, men jag tycker faktiskt att det framstår som överakademiskt. Vi skulle klara oss gott med enbart det precisa och noggrant avvägda ta det säkra för det osäkra. Stilfullt, återhållet. Inte en bokstav i onödan. Det enkla är det sköna.

Kanske är jag inte snobb heller, förresten. Jag kanske är asket.

Staffan Dopping är journalist och moderator och leder bland annat panelsamtal på nättidskriften Kvartal.