Från fett dissat till ohemult fräsigt

Nyligen läste jag en post i ­sociala medier som handlade om ”sägningar jag äcklas av”. Att äcklas av säg­ningar visade sig föga förvånande vara något som ”skapade engagemang” – som det brukar kallas när många förfärat kastar sig över tangentbordet och delger sina åsikter om ett ämne. Kommentarsfältet fylldes snabbt med hundratals exempel på språklig­heter som ansågs väcka ont blod. Här är några exempel: pannben, när jag har landat i det här, livspusslet, sägningar (kom så klart i retur), villhöver, älsk på den, styrkekram, kan vi det här nu?, kötta, gör om gör rätt, det är som det är, jag behöver egentid, jag behöver processa det här, jag tänker att, hundra procent, jag hör vad du säger, tråkigt att du upplever att, nu krigar vi, det gör ont i mammahjärtat, nu vänder vi blad, tanka närhet, det är sen gammalt, frågar åt en kompis, där och då, ligger i pipeline, i min bok, vinnar­skalle, där går min gräns, ramla på målsnöret, ladda ­batterierna, högt i tak, det rullar på och ta höjd.

Gemensam nämnare verkar vara att det är ett någorlunda sentida uttryck som blivit lite extra popu­lärt och som ofta kan kategoriseras som en ­floskel. När jag hade skrollat igenom allihop kände jag hur skrivkrampen slog till; det är svårt att få ur sig något i skrift när man inser vidden av hur mycket avsky formuleringar som inte är standard 1A kan väcka. (”Standard 1A” är för övrigt förmodligen en sägning som många äcklas av.)

Men det mest remarkabla språkliga irritations­momentet jag stött på är nog ändå tack snälla. Någon tyckte så illa om denna artighetsfras att vederbörande tyckte att det var ­rimligt att ventilera detta i en språkgrupp med över 50 000 medlemmar. Vilka uttryck som kan väcka starka negativa ­reaktioner upphör aldrig att förvåna mig. 

Betydligt roligare var det att läsa om hur någon efterlyste förslag på ålderdomliga och lite bortglömda ord med hög charmfaktor, som kan vara redo att dammas av igen. Där framkom godbitar som: ypperlig, framfusig, spatsera, snille, hyvens, rafflande, handgemäng, krusi­duller, fräsig, svängom, vafalls, konkarongen, hiskeligt, hoppjerka, hujeda mig, jox, finemang, full kareta, ohemult, ärtig, eljest, pimpinett, nästgårds, vattenpuss och rosenrasande.

Dessa två typer av reaktioner på språket fick mig att tänka på namntrender. Det som mamma-pappa- eller farmor-farfar-­generationen döptes till är sällan aktuellt för nyfödda. ­Ytterst få nutida småttingar heter ­Lennart, Ing-Marie, Thomas eller Annelie, det vill säga sådant man döptes till på 1950- eller 1960-talet. Om man vill hitta matchningar med vad barn som föds i dag kallas till ska man i stället titta på namnen som var typiska för ytter­ligare en eller två generationer bakåt i tiden. Som Folke, Vera, Sven och Alma.

Likadant verkar det vara med ord och uttryck. Det måste gå tillräckligt lång tid från att ett nytt, populärt sätt att formulera sig på ska gå från avskyvärt till önskvärt på nytt. Eller jag kanske ska säga från fett dissat till ohemult fräsigt.