Fotangel

Vet ni vad föremålet på bilden ovan är för något?
Det är en fotangel, ett spikhinder på någon decimeter med egenskapen att den alltid ställer sig med en av sina spetsar uppåt när man kastar den, redo att tränga in i en soldatsko eller en hästhov eller, i våra dagar, ett däck från en förföljande polisbil.
Denna lilla otäcka tingest, som har funnits sedan antiken, har nu i de många bankrånens tidevarv kommit i bruk igen. Sin svenska benämning fick den under medeltiden, efter tyskans Fussangel, där angel betyder just ’spets’.
Om själva föremålet har blivit allt mer uppskattat i kriminella kretsar har dess rätta benämning haft det desto svårare att göra sig gällande. Såväl poliser som journalister och förmodligen också de brottsliga brukarna envisades länge med att kalla det spansk ryttare.
Det färskaste exemplet finns i Ernst Brunners nyss utkomna Yngling på guld, där det om stöldkuppen mot Nationalmuseum för ett par år sedan berättas att ett trettiotal spanska ryttare strötts ut på Södra Blasieholmen.

Som mediespråkvårdare har jag inte haft det helt lätt med att övertyga kolleger och en och annan lagens väktare om att det inte bara är fel utan även olämpligt och förvirrande att tala om spanska ryttare spridda över vägbanan. Man behöver dock inte vara militärhistoriker för att veta att en spansk ryttare är en ett par meter lång bock, omlindad med taggtråd och använd för att spärra vägar och gator. Spanska ryttare kan man möjligen stapla, men inte strö.
Spanska ryttare anses ha kommit till under slutet av 1500-talet, när Spanien skoningslöst och blodigt ockuperade Nederländerna. På den tiden fanns inte taggtråd, utan bocken av trä (en tunna kunde också komma i fråga) var genomstungen med spetsiga stakar eller försedd med långa spikar. På franska (och engelska) kallas den cheval de frise, ’frisisk häst’. Friesland hade inget eget kavalleri utan fick ta till stormhinder för att försvara sig.
Från samma dystra epok fick nederländarna också ordet dykdalb, om en grupp pålar som slagits ner
i vattnet och fästs ihop upptill, efter den fruktade och hatade hertigen av Alba, på franska le duc d’Albe.
Vårt språk tar varje dag emot engelska lånord vilkas innebörd till en början måste vara ny och okänd. Det verkar ske utan motstånd. När jag däremot försökte införa det enkla och lätt­uttalade fotangel blev jag då och då upplyst om att det ordet vore alldeles för svårt att lära sig och omöjligt att använda i tidningstext.

Men trägen vinner. Varje gång jag nu i tidningar och på tv betraktar en nyhetsgrafik över ett bankrån och ser och hör att rånarna strött ut fotanglar och inte spanska ryttare lyckönskar jag mig uppriktigt och skamlöst.
Men frågan borde dock inte alls ha behövt uppstå i dessa dagar när medeltidsspel är en folkrörelse, och ett ord som fotangel borde vara gefundenes Fressen.
För den som ännu tvivlar på benämningen fotangel anbefaller jag ett besök på Kastelholms slott på Åland. Där finns både en liten rostig spikstjärna att beskåda och frälseätten Footangels baner, med tre stiliserade fotanglar i guld mot röd bakgrund. Släkten adlades 1407, alltså innan de spanska ryttarna var uppfunna, och den utslocknade på 1700-talet.

Det är sannerligen inte varje dag man har anledning att återuppliva ett medeltidsord. Skälet i just det här fallet kan förstås beklagas, men för en förhärdad språkvårdare låter sådant sig överskuggas av tillfredsställelsen över att ha räddat ett ord ur glömskans mull till ett nytt och blomstrande liv.

Kanske kunde det även ha glatt den siste av släkten Footangel.