Förstärkning som står stock stilla

Varför skulle just stockar vara särskilt konservativa? undrade en yngre språkfrågare.

Är stock i stockkonservativ verkligen det vanliga stock, eller ligger något annat där bakom?

Frågan är berättigad; åtskilliga ord döljer något under den enkla ytan: missuppfattningar, betydelseglidningar, lån från andra språk ... Men här rör det sig faktiskt om stockar. Sådana synes till sitt väsen orörliga, utan tankeförmåga, opåverkbara, ja just träiga. Stocken används därför metaforiskt för att uttrycka egenskaper av det slaget: dum som en stock, din latstock, den där gamla stocken.

Att vara förstockad är att vara oemottaglig för argument, hur välgrundade dessa än må vara.

Stockblind och stockdöv är man när man vägrar se och höra verkligheten och dess varningar, som när man är stockblint förälskad. Och stocklat är den årbräckta hästen i Frödings dikt ”Jonte och Brunte”.

Många sammansatta adjektiv bygger på en liknelse: blixtsnabb, ’snabb som en blixt’, jättestor, ’stor som en jätte’, stockdum, ’dum som en stock’.

Jättestor och stockdum innebär inte bara en liknelse med utan också en förstärkning av stor och dum. För en hel rad av sådana förleder har själva förstärkandet med tiden kommit att tränga undan jämförelsen. I jättestor, skitful, asäcklig, dödledsen gäller fortfarande likheten mellan de två leden – stor som en jätte, ful som skit, äcklig som ett as, intill döden ledsen – men numera reagerar få mot de motsägelsefulla jätteliten, skitgod, asläcker och dödkul. Jätte-, skit-, as-, död- uttrycker inte längre jämförelse utan i stället ’i hög grad’. De kan sättas ihop med vilken efterled som helst.

Men stock har vägrat att hänga på den utvecklingen. Stockgod eller stockläcker känns vi inte vid.

Däremot har stock en egenskap som det delar med en rad andra förstärkande ordelement, nämligen förlederna i ord som knäpptyst, moltiga, blickstilla, kavhes, pinfärsk.

Gradadverbial kallas de här förlederna, och graden är den högsta, det vill säga ’alldeles’, ’helt’, ’fullkomligt’. Att de uppträder som adverbial blir synligt när orden särskrivs: knäpp tyst, mol allena, blick stilla, kav hes, pin färsk. Här ansluter sig även stock: stock blind, stå stock stilla.

I särskrivningarna uttalas varje ord för sig, och det ger större eftertryck. ”Sitt blick stilla!” är en skarp maning, medan ”havet låg blickstilla” är en lugn iakttagelse. ”Den här fisken är pin färsk” bedyrar mer än ”fisken är pinfärsk”.

Andra uttryck av samma slag som numera sällan skrivs ihop är splitter ny, spritt naken, skvatt galen. Det är alltså inte fråga om felaktiga särskrivningar av typen sprätt ägg eller lever pastejen.

Visst kan man undra över vad de här förlederna egentligen är för slags ord. Knäpp i knäpptyst är lättförklarat: så tyst att man kan höra minsta knäpp. Desto snårigare är mol i mol allena, moltyst och moltiga. Det går tillbaka på ett tyskt ord mutterseelenallein, det vill säga ’övergiven av varje moderssjäl’, ’moderlös från födseln’. Inte underligt att mol har blivit ett gradadverbial för komplett dysterhet.

Blick stilla ligger en vattenyta som är så stilla att den blänker.

Spritt eller splitt ny – och med en senare ombildning sprillans – går tillbaka på splitter ny, ’ny som nyskapat splitter, som ett nyss kluvet vedträ’. Detta splitter har sedan blivit ett förstärkningsord även för annat: splitter eller spritt naken, spritt galen.

Skvatt galen är man när man är så galen att det skvätter över.

Pin färsk är just pinande färsk, och ursprunget är verbet pina. Det är tydligare i uttrycket göra något på pin kiv, alltså för att åstadkomma obehag.

Kav är ett gammalt ord för djup, och det som sker kav sker huvudstupa, helt och hållet, vilket ju kan vara rimligt när man blir kav hes men är mer förbryllande om en insjö som ligger kav lugn. Men så är det med förstärkningsorden, de lösgör sig från sitt förflutna.

Stocken däremot har inte låtit sig rubbas. Är man stockkonservativ så är man. Med ett nytt ord förändringsobenägen.

Till sist ännu ett prov på stockens brukbarhet, i ett av barockdiktningens mest uttrycksfulla adjektiv: ”Hel i dag, och sund; frisk, lustig, fager och röder / morgon är kaller i mun, stockstelnad-styver och döder.”

Den som så gestaltar tillvarons oberäknelighet är Georg Stiernhielm, i lärodikten Hercules från 1658.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.