Formen som liknar en första kärlek

Är det något ni gillar, så är det konjunktiv. Åhörare smyger fram till mig efter språkföreläsningarna på biblioteken och lyser när de ställer frågan: ”Men du Sara, vad säger du om konjunktiven?” Pensionärer och unga studenter skriver brev och twittrar ömt om dem, och jag tror att de viskar dem för sig själva om kvällarna: finge, vare, funnes. Ni är många, som självklart godtar våra vanligare verbformer, men som ser konjunktiven i ett särskilt skimmer.

Konjunktiv finns, för den som har glömt det, i två tempus: presens konjunktiv och preteritum konjunktiv.

Några exempel på preteritum konjunktiv är vore, finge och bleve, varav framför allt vore fortfarande är i aktivt bruk. När vi säger ”Det vore kul om man fick krama sina föräldrar och peta sig i näsan snart”, signalerar ordet vore att vi talar om en hypotetisk situation. Hade det varit förr i tiden hade även fick stått i konjunktiv, om man finge krama sina föräldrar och peta sig i näsan, men vi sysslar inte så mycket med konjunktiv längre. Många av er tycker att den saken är väldigt trist.

Om preteritum konjunktiv är ovanlig i dagens svenska, så är presens konjunktiv ännu ovanligare. Presens konjunktiv uttrycker ungefär hopp och önskan, och dess funktion motsvarar därmed moduset optativs. Det hittas i stelnade uttryck som väl bekomme och leve födelsedagsbarnet, samt i äldre och ofta religiösa texter. Många besökare i den kristna kyrkan känner till den Aronitiska välsignelsen, som låter så här i Bibelöversättningen från 1917:

Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

Här fullkomligt kryllar det av presens konjunktiv – som numera är utbytta! Välsigne, bevare, låte, vare, vände och give är sedan år 2000 ersatta med presensformer som välsignar och låter – en förändring som inte skedde utan diskussion. Beslutet att använda presens grundades i det här fallet på att originalet på hebreiska är skrivet med ett tempus som vi över huvud taget inte har, och som faktiskt inte helt motsvarar optativ. Inför den informationen kapitulerade de konjunktivälskare som hade inflytande i processen, men det kan inte ha varit utan sorg.

I andra fall har man försökt fylla tomrummet efter presens konjunktiv med hjälp av modala hjälpverb. I de flesta nya översättningar (det finns många) av Herrens bön, mer känd som Fader vår, har man använt man låta, så att tillkomme ditt rike blir till låt ditt rike komma. Konjunktivälskaren är inte helt nöjd, och grymtar att ”leve konungen” minsann inte är samma sak som ”låt konungen leva”.

Ni är flera som har läst så här långt med stigande hjärtklappning och fjärilar i magen, bara av att få läsa ord böjda i konjunktiv. Om du inte tillhör dem så tror du mig kanske inte, men så är det. Folk älskar dem för deras betydelse, som är alternativ och hypotetisk, eller önskad men inte påbjuden. Det är något mystiskt över dem, något som inte är fastslaget, något som är motsatsen till dagens Twittersvenska där allt är svart eller vitt.

Ni älskar konjunktiv med en hetta och en sötma som bara kan liknas vid den första kärleken. Och likt så mångas första kärlek är konjunktivens tid i svenskan egentligen förbi, vilket ger dem en särskild, bitterljuv lyster. Ni vet att allt kanske inte var så härligt som ni nu föreställer er – ändå drömmer ni om att återuppväcka glöden och leva med konjunktiv på nytt.

Om ni visste hur många ni var, skulle ni organisera er. Era välformulerade slagord skulle klinga nyanserade och hypotetiska på gatorna. Önskande. Men inte krävande.