Formen som gör allt gulligt

Vem av Ivana och Ivanka är det som är exfrun nu igen, och vem är dottern? Det är kanske inte den första frågan som spontant dyker upp när det gäller USA:s nuvarande president, men när den lyfts blir jag alltid lite livad, för då får jag prata om diminutivformer!

Diminutiv är ett sätt att göra ett ord (ofta ett substantiv) lite mindre och gulligare. Från franskan har vi orden staty och statyett, där diminutivändelsen -ett (eller i original: -ette) signalerar att statyetten är mindre än statyn. Den som sjungit om Fritjof och Carmencita har också sjungit en diminutivform – Carmencita är den spanska diminutivformen av Carmen, vilket gör Carmencita till ett ännu gulligare namn än Carmen.

Den första gången jag fick tillfälle att reflektera över diminutivformer i mitt liv, var när jag träffade en ecuadorian. I Sydamerika används diminutivformer ymnigt, så pass att spanjorer skrattar åt mig när jag försöker prata den spanska jag lärde mig i Ecuador. Varför köpa ”ananas skuren i bitar”, när man kan köpa ”en liten ananas skuren i små gulliga bitar”? När min vän från Ecuador skulle lära sig svenska, behövde hon omgående en svensk diminutivform för att inte känna sig så barsk. ”Jag kan inte kalla det här för en fisk!” utropade hon och höll upp en röd godisfisk.

Men svenskar har tyvärr inte så mycket att komma med, när det gäller svenska diminutivändelser. De gamla vi har haft, -ing och -ling, fungerar bra i gamla ord som gässling, käring och älskling, men är inte särskilt levande i dagens ordbildningar. Kanske, föreslog jag, kan man använda suffixet -is, som i sötis, kompis och fjortis. Min vän var nöjd med detta, tog påsisen med fiskisar och hällde upp dem i en skålis.

En annan gång som diminutivet krävde uppmärksamhet var när jag satt och släktforskade. I ett husförhör på 1700-talet dök namnet Ellika upp, inte en utan två gånger, på samma lilla ort i Fryksdalen, Värmland. Jag blev så livad över upptäckten – den gamla tyska diminutivändelsen som vi har kvar i Annika (medan namnet Monika har ett mer osäkert ursprung) har en gång i tiden även applicerats på Ella! Om detta namnskick med tyska diminutiv hade spritt sig, hade vi kanske haft både Gretika och Almika. (Enligt SCB finns det i dag 260 livs levande personer som heter Ellika, men det visste jag inte då. Även Gunnika och Ullika finns representerade. Och Sarika.) Inte nog med det: Ellika i mitt släktträd hade en syster vid namn Lisken, även det en tysk diminutivform, men av Elisabeth! ”Diminutivbonanza!” skrek jag så att min sambo stack in huvudet i mitt arbetsrum för att se vad som stod på.

Det är inte bara tyskarna som har tyckt att bokstaven k har passat bra för att skapa (vissa) diminutiver. Här kommer bara några exempel: I ryskan finns diminutivändelsen -ka, för svenskar kanske mest känt genom det ryska ordet för ’farmor/mormor’: babusjka. I grekiskan kan den som inte tycker att det räcker att kalla någon för moro – ’älskling’ – drämma till med det diminutiva moraki. I swahili kan prefixet ki- göra att en insekt – dudu – blir en liten insekt – kidudu. Och i tjeckiskan, för att återkomma till Ivana och Ivanka, så gillar de också att göra diminutiver på bokstaven k.

Den Trump som vi ofta kallar Ivanka är döpt till Ivana, precis som sin mamma (som alltså var Donald Trumps första fru). Men det blev väl bökigt att ha två Ivana i hemmet, eller så var dottern gulligare än sin mamma – eller åtminstone mindre. Och på samma sätt som den amerikanska George Bushs son fick heta George Bush junior (eller George Bush den yngre), fick Ivanas dotter vänja sig vid att kallas Ivanka.

Tack, säger människan som för ett ögonblick tvekade kring vem som var Ivana och vem som var Ivanka. Du hade förstås bara kunnat berätta vem som var vem, utan att informera mig om vad ”liten insekt” heter på swahili, hur man pratar om ananas i Ecuador och hur många människor i Sverige som heter Ellika.

Ja, svarar jag. Du frågade verkligen rätt person!