Ett ord som lämnar sitt ursprung

Hora är ett ord med urgamla anor i alla de germanska språken. Det är bildat till hor, ’äktenskapsbrott’, och ytterst går det tillbaka på en indoeuropeisk ordrot ka-, ’tycka om, begära’. Denna rot har också gett upphov till latinets carus, ’kär, älskad; dyr’.

I svenskan har hora sedan medeltiden haft bland annat följande betydelser: ’kvinna som har begått äktenskapsbrott; ogift mor; prostituerad kvinna’. Det har länge använts som okvädins- och smädeord till eller om en kvinna som ansetts vara lösaktig och lättfärdig.

Som okvädinsord har hora under de senaste årtiondena alltmer tömts på sitt ursprungliga betydelseinnehåll; det har i vissa kretsar blivit ett skällsord och uttryck för känslor av vrede, missnöje och ogillande.

Liknande utveckling har engelskans whore och tyskans Hure genomgått. Ett franskt ord för ’prostituerad kvinna’, putain, används också som kraftuttryck med betydelsen ’fan, jäklar’’.

I modernt svenskt slangspråk har hora till och med fått betydelsen ’flicka, flickvän’.

Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.