Ett gott skratt utmanar översättaren

Kinesiskans skriftliga skratt har ingen direkt motsvarighet i svenskan. Jag får skratta mig fram till en lösning.

Text: Anna Gustafsson Chen

Man brukar säga att den mängd termer ett språk har för en viss företeelse visar hur viktig den företeelsen är i den kultur där språket talas. I svenskan finns till exempel ganska många verb som beskriver olika sorters sätt att skratta eller le, vilket skulle kunna tolkas som att svenskarna lägger stor vikt vid att visa glädje. Man kan till exempel skratta, fnissa, garva, gnägga, flina, flabba, skrocka och dra på munnen. Och man kan le, fnittra, smila eller grina.

I kinesiskan, däremot, är skrattverben betydligt färre. Ja, de är så få att man i vanlig modern kinesiska nästan enbart använder ett enda, xiào, 笑, någon enstaka gång varierat med det mer ovanliga lè, 乐. Det finns ytterligare några enstaka verb som betyder ’skratta’ eller ’le’, men de är nästan alla uråldriga och har inte använts på flera hundra år.

Vad ska man dra för slutsats av detta? Att kineser är ledsnare än svenskar, eller att skratt och glädje inte betyder så mycket för dem? Det låter exakt som den sorts ämne en smart person skulle åka runt och hålla dyra föredrag om för svenska affärsmän som vill förstå det kinesiska psyket.

Men riktigt så är det förstås inte. Vad det handlar om är att kineserna har valt att uttrycka sitt skrattande på ett annat sätt än svenskarna, åtminstone i skrift. I stället för att ha individuella verb för de olika typerna av skratt lägger man en beskrivning till grundverbet. Ungefär som när vi skriver hånle, gapskratta, fånskratta eller småle. Om man till exempel vill skriva att en person ’ler’ kan man till exempel lägga till ordet wēi, 微, som betyder ’liten/minimal’, och får då ordet wēixiào, 微笑, ’att le’ (eller ’leende’, ordklasserna är ganska flytande i kinesiskan). Vill man skriva att någon ’gapskrattar’ kan man lägga till ordet dà, 大, ’stor’, i stället. Det är också fullt möjligt att shăxiào, 傻笑, ’skratta fånigt’, eller chīxiào, 嗤笑, ’skratta hånfullt’.

Ännu vanligare är att man beskriver skrattet med ett ljudhärmande ord. Personer kan hāhā dáxiào, 哈哈大笑, ’skratta stort haha’, huòhuò yī xiào, 嚯嚯一笑, ’skratta håhå’, eller xīxī de xiào, 嘻嘻地笑, ’skratta hihi’.

Som översättare kan det ibland vara lite knepigt att veta vilket svenskt ord man ska använda. Om en person i en text xiào, betyder det då att han skrattar eller att han ler? Man får förlita sig på sammanhanget och göra en egen bedömning. Och när de ljudhärmande beskrivningarna kommer in får man kanske provskratta lite och höra hur det låter. Huohuohuo! Det känns inte riktigt som ett gnäggande, eller hur? Kanske mer åt det skrockande hållet? Och Xixixi! är nog mer ett fniss eller ett fnitter.

Så nästa gång du möter en mystisk människa som går runt på stan och garvar eller flabbar för sig själv ska du inte utgå från att det är något fel på henne. Hon kanske helt enkelt är en översättare som funderar på hur en kinesisk romanfigur faktiskt låter när han skrattar. Tihi! 嘻嘻!

Anna Gustafsson Chen är översättare från kinesiska till svenska.

 

Skratta:

[…] om person: ge uttryck åt att ngt ... uppfattas ss. komiskt l. humoristiskt l. ge uttryck åt glädje l. munterhet ... gm att sammandraga vissa muskler (skrattmusklerna) i ansiktet (särsk. kring munnen) o. ... öppna munnen o. utstöta en serie korta utandningar (oftast uppfattade ss. ljudföljder, var o. en bestående av ett h-ljud o. ett följande vokalljud, t.ex. ”ha” l. ”hi” l. ”ho”), ofta äv. i samband med uppträdande av en viss glans i ögonen. Svenska Akademiens ordbok