En ism med dubbla betydelser
Ungefär samtidigt i slutet av 1800-talet dyker ordet feminism upp i svenskan, med två betydelser: dels ’kvinnosak[srörelse]’, dels ’effemination, kvinnliga kroppsdrag eller egenskaper hos män’.
Grundord till både feminism och effemination är latinets femina, ’kvinna’, med ursprungsbetydelsen ’hon som ger di’.
Det är bildat till en indoeuropeisk ordrot med innebörden ’dia, suga’, liksom filius, ’son’, fel[l]are, ’suga’, och fellatio, ’avsugningssex’. Avlägset släkt är de svenska orden dia och dägga och ryskans deti, ’barn’.
Som kvinnopolitiskt begrepp är feminism belagt i franskan från 1830-talet, och det fick stor spridning genom den kongress som hölls i Paris 1892: Congrès général des sociétés féministes.
Också feminist är en fransk skapelse; det uppträder i Alexandre Dumas lilla skrift l’Homme-femme 1872.
Den första som i Sverige förde fram feminism som ett positivt begrepp var Harold Gote, pseudonym för författaren Frida Stéenhoff, i Feminismens moral, 1903.
Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.
