En felläsares bekännelser
Mina första litteraturupplevelser skedde i tidig ålder.
Jag lärde mig läsa tidigt och snabbt (sen skapade jag INTE en symfoni för tretton stråkinstrument, nej: så underbarnsaktig var jag icke) och med siktet inställt på att sluka böcker – snabbt. Det behövdes med tanke på vilken litteratur jag siktat in mig på; nämligen mina äldre systrars superhemliga dagböcker. Jag behövde också till min utbildning addera en grundkurs i låssmederi.
Dagböckerna med vadderade omslag föreställande gulliga kattungar som förvånat satt i blomkorgar hade nämligen små lås som kvickt behövde dyrkas upp med ett hårspänne.
Läsupplevelsen var väldigt tidspressad; när som helst kunde någon av dem komma klivande och då åkte jag på däng om jag inte tagit mig ut ur rummet innan. Ofta planerade jag mitt läsbrott dåligt (nej, skulle ej kunna göra en LOUVREN-kupp) och fick lösa det hela med att ligga kvar under sängen och hålla andan tills de gått ut igen.
En gång låg jag så länge under sängen att jag till slut var tvungen att hosta ljudligt och drogs sedan sprattlande fram och fick – ja, däng.
Ska sägas; det var inte särskilt synd om någon av oss.
”Möjligen straffade livet mig mina smygläsbrott”
Jag var lite yngre, lite mer ensam, men på det stora hela skapade min lust att ”få vara med” ett snabbläsande som jag har haft nytta av i många år.
Men det har också sina nackdelar att kasta en blick på en sida och lika snabbt ta in informationen.
Jag blev nämligen en felläsare och felläste lite för långt upp i åren. Det är ju gulligt att barn säger fel men möjligen straffade livet mig mina smygläsbrott med att jag släpade runt på felläsning och felsägning ända in i sen tonårsperiod. Kanske är det mina systrar som ligger bakom, det förtäljer inte historien men så här blev språklivets utveckling för mig. Sent ska språksyndaren vakna och jag blev till slut ruskad av en fostrande omvärld i ottan med följande topp tre:
Kronlogisk ordning
Visst låter det som ett bra ord? Kronlogisk. Kronan av logik. Men så heter det ju inte, det vet jag nu efter att ha mötts av hånflin lite här och var när jag bara ville ”styra upp” somt.
Skärdbräda
En bräda som är skärd för att kunna erbjuda skärning.
Inget konstigt tycker jag när jag tänker på hur jag tänkte då.
Och det var nog också min Jönköpingsdialekt som bidrog till att ett litet d slank in eftersom r är hyfsat ljudlöst i de mörkaste av småländska skogar.
Efter att ha mötts av väldigt många ”va?” förstod jag till slut vad som var felet och att det var mitt.
SKÄRBRÄDA, såklart. Inga konstigheter i dag, inte.
Styvmordsviol
VARFÖR SA INGEN NÅGONTING? Länge angav jag en blomsort som vore det ett brott.
Ni kan ju tänka er.
Ja, exakt så pinsamt var det när jag skulle plocka midsommarblomster en gång i ett svärmiskt ögonblick och föreslog en sort. Och möttes av minst sagt oförstående blickar. Efter det både skrev och läste jag rätt.
Japp.
Jag nöjer mig med dessa tre bekännelser. De var såklart avsevärt fler men jag avgränsar mina pinsamheter lite pga jag nu vill höra era!
Vågar ni?
Ser fram emot att läsa och tveka inte en sekund att skriva på rachel@rachelmohlin.se.
Vi hörs!
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
Läs fler krönikor av Rachel Mohlin:
Vitsen med ordvitsen
Våga härmas!
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Mina första litteraturupplevelser skedde i tidig ålder.
Jag lärde mig läsa tidigt och snabbt (sen skapade jag INTE en symfoni för tretton stråkinstrument, nej: så underbarnsaktig var jag icke) och med siktet inställt på att sluka böcker – snabbt. Det behövdes med tanke på vilken litteratur jag siktat in mig på; nämligen mina äldre systrars superhemliga dagböcker. Jag behövde också till min utbildning addera en grundkurs i låssmederi.
Dagböckerna med vadderade omslag föreställande gulliga kattungar som förvånat satt i blomkorgar hade nämligen små lås som kvickt behövde dyrkas upp med ett hårspänne.
Läsupplevelsen var väldigt tidspressad; när som helst kunde någon av dem komma klivande och då åkte jag på däng om jag inte tagit mig ut ur rummet innan. Ofta planerade jag mitt läsbrott dåligt (nej, skulle ej kunna göra en LOUVREN-kupp) och fick lösa det hela med att ligga kvar under sängen och hålla andan tills de gått ut igen.
En gång låg jag så länge under sängen att jag till slut var tvungen att hosta ljudligt och drogs sedan sprattlande fram och fick – ja, däng.
Ska sägas; det var inte särskilt synd om någon av oss.
”Möjligen straffade livet mig mina smygläsbrott”
Jag var lite yngre, lite mer ensam, men på det stora hela skapade min lust att ”få vara med” ett snabbläsande som jag har haft nytta av i många år.
Men det har också sina nackdelar att kasta en blick på en sida och lika snabbt ta in informationen.
Jag blev nämligen en felläsare och felläste lite för långt upp i åren. Det är ju gulligt att barn säger fel men möjligen straffade livet mig mina smygläsbrott med att jag släpade runt på felläsning och felsägning ända in i sen tonårsperiod. Kanske är det mina systrar som ligger bakom, det förtäljer inte historien men så här blev språklivets utveckling för mig. Sent ska språksyndaren vakna och jag blev till slut ruskad av en fostrande omvärld i ottan med följande topp tre:
Kronlogisk ordning
Visst låter det som ett bra ord? Kronlogisk. Kronan av logik. Men så heter det ju inte, det vet jag nu efter att ha mötts av hånflin lite här och var när jag bara ville ”styra upp” somt.
Skärdbräda
En bräda som är skärd för att kunna erbjuda skärning.
Inget konstigt tycker jag när jag tänker på hur jag tänkte då.
Och det var nog också min Jönköpingsdialekt som bidrog till att ett litet d slank in eftersom r är hyfsat ljudlöst i de mörkaste av småländska skogar.
Efter att ha mötts av väldigt många ”va?” förstod jag till slut vad som var felet och att det var mitt.
SKÄRBRÄDA, såklart. Inga konstigheter i dag, inte.
Styvmordsviol
VARFÖR SA INGEN NÅGONTING? Länge angav jag en blomsort som vore det ett brott.
Ni kan ju tänka er.
Ja, exakt så pinsamt var det när jag skulle plocka midsommarblomster en gång i ett svärmiskt ögonblick och föreslog en sort. Och möttes av minst sagt oförstående blickar. Efter det både skrev och läste jag rätt.
Japp.
Jag nöjer mig med dessa tre bekännelser. De var såklart avsevärt fler men jag avgränsar mina pinsamheter lite pga jag nu vill höra era!
Vågar ni?
Ser fram emot att läsa och tveka inte en sekund att skriva på rachel@rachelmohlin.se.
Vi hörs!
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
Läs fler krönikor av Rachel Mohlin:
Vitsen med ordvitsen
Våga härmas!
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
