Dialektorden som borde uppgraderas
Det finns en rad dialektord som förtjänar en plats i rikssvenskan.
Jag tänkte börja med ett erkännande: jag är partisk. Eftersom jag är född och uppvuxen på Västkusten, med Göteborg som språkligt epicentrum, är det förstås just västkustska ord jag tänker lyfta här. Jag vet också att flera av dem används i andra delar av landet, men det är inte min poäng just nu. It’s my krönika and I’m lokalpatriotisk if I want to.
Det första ordet som så många gånger har slagit mig som oumbärligt är tyken. (Stavningsprogrammet protesterar för övrigt genast och föreslår tysken i stället.) För vad har rikssvenskan att erbjuda som motsvarar det här uttrycket? Näsvis? Uppkäftig? Oförskämd? Inget av dem fångar det där specifika sättet att exempelvis blänga kaxigt och irriterande. En tyken uppsyn är något helt eget, en tyken kommentar skaver som ingen annan och ordet borde omedelbart få medborgarskap i rikssvenskan. Basta.
Vidare till ett ord som borde vinna pris för effektivitet: bös. Inget annat ord rymmer så mycket småskräp på så få bokstäver. Smulor, dammtussar, okänt ludd från jackfickan – alltsammans är bös. Och när något är ofräscht och stökigt är det adjektivet bösig som är tillämpligt, åtminstone om du frågar en göteborgare.
Nästa pärla hittar vi i skolans värld: bamba. Låt oss vara ärliga, skolbespisning låter som något från en pilsnerfilm från 1953 och matan är väl tämligen torftigt? Nej, bamban har betydligt mer schvung, det kan nog inte ens en stockholmare förneka. Och bambatanten, denna barska men välmenande institution från barndomens skolluncher, går så klart inte att ersätta med något så slätstruket som skolmåltidsbiträde eller bespisningspersonal.
Sen har vi åpen, ett annat ord som förtjänar en plats i varje språkbrukares arsenal. Det betyder ungefär ’glupsk’, ’girig’ eller ’hagalen’. Någon som bara tänker på sig själv och vill förse sig maximalt. Den åpne tar obekymrat en uppseendeväckande stor tårtbit så att någon annan får nöja sig med en pyttebit. Och åpna typer finns det tyvärr så många av att det krävs minst en ytterligare synonym.
”Slutligen vill jag trots allt lyfta blicken norrut”
Ett ord man inte hör ofta längre, inte ens i Kållered, är förresten räpa. Det kanske vi däremot ska vara glada för, eftersom det är synonymt med potentiellt misogyna ord som satmara, argbigga och hagga.
Slutligen vill jag trots allt lyfta blicken norrut. Där hittar vi det briljanta verbet he. Det betyder ’ställa; lägga; sätta’ – alltså allt det som engelskans put fixar så elegant. Tänk så mycket enklare livet vore om man över hela landet bara kunde he något, utan att behöva fundera på exakt hur.
Så, vad säger vi? Ska vi höja upp några dialektala stjärnor till rikssvensk nivå? Min spontana lista lyder alltså: tyken, bös, bamba, åpen och he. Kanske är det dags för en dialektcup? Svale mot monkelus. Rullebör mot kvarta. Hurven mot pinnsvin. Vinnarna får språklig spridning – och Sverige ett roligare språk.
För jag är övertygad om att varje svensk region kan bistå med ett stort antal guldkorn för topplistan. Det är helt enkelt fullknökat av dem.
Jag tänkte börja med ett erkännande: jag är partisk. Eftersom jag är född och uppvuxen på Västkusten, med Göteborg som språkligt epicentrum, är det förstås just västkustska ord jag tänker lyfta här. Jag vet också att flera av dem används i andra delar av landet, men det är inte min poäng just nu. It’s my krönika and I’m lokalpatriotisk if I want to.
Det första ordet som så många gånger har slagit mig som oumbärligt är tyken. (Stavningsprogrammet protesterar för övrigt genast och föreslår tysken i stället.) För vad har rikssvenskan att erbjuda som motsvarar det här uttrycket? Näsvis? Uppkäftig? Oförskämd? Inget av dem fångar det där specifika sättet att exempelvis blänga kaxigt och irriterande. En tyken uppsyn är något helt eget, en tyken kommentar skaver som ingen annan och ordet borde omedelbart få medborgarskap i rikssvenskan. Basta.
Vidare till ett ord som borde vinna pris för effektivitet: bös. Inget annat ord rymmer så mycket småskräp på så få bokstäver. Smulor, dammtussar, okänt ludd från jackfickan – alltsammans är bös. Och när något är ofräscht och stökigt är det adjektivet bösig som är tillämpligt, åtminstone om du frågar en göteborgare.
Nästa pärla hittar vi i skolans värld: bamba. Låt oss vara ärliga, skolbespisning låter som något från en pilsnerfilm från 1953 och matan är väl tämligen torftigt? Nej, bamban har betydligt mer schvung, det kan nog inte ens en stockholmare förneka. Och bambatanten, denna barska men välmenande institution från barndomens skolluncher, går så klart inte att ersätta med något så slätstruket som skolmåltidsbiträde eller bespisningspersonal.
Sen har vi åpen, ett annat ord som förtjänar en plats i varje språkbrukares arsenal. Det betyder ungefär ’glupsk’, ’girig’ eller ’hagalen’. Någon som bara tänker på sig själv och vill förse sig maximalt. Den åpne tar obekymrat en uppseendeväckande stor tårtbit så att någon annan får nöja sig med en pyttebit. Och åpna typer finns det tyvärr så många av att det krävs minst en ytterligare synonym.
”Slutligen vill jag trots allt lyfta blicken norrut”
Ett ord man inte hör ofta längre, inte ens i Kållered, är förresten räpa. Det kanske vi däremot ska vara glada för, eftersom det är synonymt med potentiellt misogyna ord som satmara, argbigga och hagga.
Slutligen vill jag trots allt lyfta blicken norrut. Där hittar vi det briljanta verbet he. Det betyder ’ställa; lägga; sätta’ – alltså allt det som engelskans put fixar så elegant. Tänk så mycket enklare livet vore om man över hela landet bara kunde he något, utan att behöva fundera på exakt hur.
Så, vad säger vi? Ska vi höja upp några dialektala stjärnor till rikssvensk nivå? Min spontana lista lyder alltså: tyken, bös, bamba, åpen och he. Kanske är det dags för en dialektcup? Svale mot monkelus. Rullebör mot kvarta. Hurven mot pinnsvin. Vinnarna får språklig spridning – och Sverige ett roligare språk.
För jag är övertygad om att varje svensk region kan bistå med ett stort antal guldkorn för topplistan. Det är helt enkelt fullknökat av dem.
