Det viktigaste i texten är hur den låter
”Vet du vad”, skrev jag försöksvis i en översättning av en pjäs som utspelar sig på 1930-talet. Vad det stod på engelska minns jag inte, kanske ”Really, Mary”. För så olika kan det bli i dialoger, där situationen snarare än ordvalet är avgörande. I stället för ”Vad betyder de här orden?” frågar jag mig: ”Vad kan den här äldre damen tänkas säga i den här situationen där hon (enligt min tolkning) reagerar med förvåning och indignation?”
Genast upptäckte jag att frasen kunde läsas på ett sätt som jag inte hade avsett, nämligen med betoning på vad: ”Vet du vad?” – en antydan om att snart kommer ett piggt förslag eller ett avslöjande. Det jag avsåg var ett helt annat uttal som jag inte lyckades markera med kursivering utan motvilligt tvingades bygga ut till: ”Nej, vet du vad!”. För att slippa nej-et och utropstecknet skulle jag behöva använda musikaliska notationstecken, vilket väl vore att överdriva, hur lockande det än må te sig. Hur skulle det bli med noter: d-h-c? Och hur ange stavelsernas tryck och längd?
I pjäsmanus, som är till för att omvandlas till tal, kan man markera betoningar hur mycket man vill, men i texter tänkta för tyst läsning måste det prosodiska mönstret göras synligt på andra sätt. Man försöker välja orden och forma och ordna fraserna så att rytmen någorlunda efterhärmar originalets, även om den säkert blir mer dynamisk på svenska, som lär ha en ovanligt rik och varierad prosodi. Ofta märker jag att betoningskursiveringar på engelska inte behöver återges på svenska, de märks ändå. Texten hörs.
Ändå tvekar jag inför vissa formuleringar. I en boköversättning använde jag repliken ”Vad sa han då?”, som kan uttalas på minst tre olika sätt, allt beroende på situationen. Här föregicks frågan av repliken ”Jag träffade min bror i dag”, och jag kan bara hoppas att läsarna läser rätt, med en lätt betoning på han. Betoningen ger betydelsen. Och det kan finnas skäl att undvika ”Hon bryr sig inte om honom”, eftersom många nu för tiden, till skillnad från mig, betonar ”bryr” i stället för ”om”. Meningen skulle rinna ut i tomma intet med så många obetonade stavelser på slutet, och kanske föredrar jag att skriva ”Hon struntar i honom” i stället.
Av alla de mönster som en text bildar – syntaktiska, tankemässiga och så vidare – hör det prosodiska till de viktigare. Att läsa, och översätta, är att dras med i textens framåtrörelse, följa en vindlande tråd, eller färdas fram på ett vatten, det må vara hastigt vaggande vågor eller långsamt böljande dyningar. För upp och ner går det, även om färden nog blir guppigare på svenska.
